Att Saab 95 slog ned som en blixt från klar himmel är en överdrift. Men det var en näpen vagn som mötte åskådarna när täckelsen föll i Linköping i mitten av maj 1959. Från Astolpen och framåt är utseendet identiskt med Saab 93, men från rutramen och bakåt har Sixten Sasons penna ritat fram en nätt kombikaross, eller herrgårdsvagn som Saab kallade karosstypen.
Ägaren Fredrik Ekendal. Tillbyggnadens linjer bär klart amerikanska drag, inte minst det överskjutande taket och de tydliga fenorna signalerar att man hämtade en del inspiration från landet i väster. När bakluckan öppnades blottades ett förvånansvärt stort bagageutrymme. För att få ett så långt och platt golv som möjligt hade man modifierat fjädringen från 93:ans stående stötdämpare till liggande stötdämpare.
Effekten blev ett både rymligt och lättlastat bagageutrymme med rejäla lastförankrings öglor – en nödvändighet eftersom maxlasten var satt till 500 kilo.

Före sin tid

Bilens stora trolleritrick var att det gick att locka fram en extra sätesrad ur bagagerumsgolvet och med ens var bilen sjusitsig. Låt vara att utrymmet var begränsat och bäst lämpade sig för barn, men det var en smart och klart udda funktion för en så pass liten bil som 95.
I början av 1960-talet vidareutvecklade Saab fortfarande sina tvåtaktsmotorer och under 95:ans motorhuv fanns trecylindrig maskin som med hjälp av en generösare cylindervolym än i Saab 93 (841 cc mot 93:ans748) gav 38 hästkrafter. Motorn var kopplad till en fyrväxlad låda vilket var en mer än i 93 och i kommande 96, självklart med Saab-specialiteten frihjul. Tvåtaktsmotorn på de tidiga 95:orna utvecklades successivt och blev allt starkare.
Trots förfiningen av motorkonceptet var klockan mer eller mindre slagen för tvåtaktaren. Från Volvo hämtades två skickliga motortekniker, Per Gillbrand och Olle Granlund, med erfarenhet av fyrtaktsmotorer. Deras uppgift blev att i största hemlighet anpassa V4-motorn från Ford Taunus till Saabs modellprogram.

Små förändringar

Den 2 augusti 1966 visades Saab V4 för första gången. Motorn var på 1 498 cc och 65 hästkrafter och göt onekligen nytt liv i Saabförsäljningen. Redan 1967 hade den ökat från 37 069 till 45 325 bilar och Saabs marknadsandel hade stigit från 9,1 till 13,7 procent av den svenska
marknaden. 95:an utvecklades konstant. För varje årsmodell gjordes små förändringar där de intressantaste händelserna är strålkastartork arna (1971) och de eluppvärmda stolarna (1972), två för tiden unika funktioner. 1978 var sista årsmodellen och det är en sådan som syns på bilderna.

Ägaren Fredrik Ekendal

Varför blev det en 95?
– Både Greta och jag är uppväxta med Saab. Under min uppväxt hatade jag bilen, den var helt grotesk! Men när jag hade tagit körkort och var ute med en kompis och körde på grusvägar var det något som hände. Målsättningen var att jag skulle köra slut på en gammal 95:a-holk, men jag märkte att den var rolig att köra på gruset. Kompisen hade en 205 XS, men trots att han tog i från tårna lyckades han inte köra fortare än den gamla Saaben och det var nog den stunden som verkligen tände intresset för märket.
Sen dess har det passerat kanske 400 Saabar i varierande sort och skick. Under 1980-talet var det oftast enklare och billigare att köpa en hel bil för att få tag på reservdelar, men trots behandlingen har många av bilarna överlevt.
I dag gillar jag faktiskt formen på bilen, den är så ful så det finns inte, på något sätt gör det att den blir tuff.