Jörgen Eriksson, ägaren till Alfasud 1973. 1975 rullade Alfa Romeo fram den rara tredörrarskombin, Alfasud Giardinetta. Trots kombipåhänget hade bilen inte blivit längre, men bagageutrymmet var utmärkt. Med fällt baksäte fick man en nästan 140 centimeter lång lastyta som rymde 1,3 kubikmeter – inte dåligt för en så pass kompakt bil.
Året därpå var det dags för Alfasud att ta på sig sportmössan på allvar och bli en fullvärdig coupé. Sprintkarossen delade inte ett veck med det övriga Alfasud-sortimentet, men den tekniska basen var densamma.
Boxermotorn hade vuxit till 1 286 cc och gav nu 76 hästkrafter.
Förstärkte rostskyddet
1977 kom en uppdaterad version av fyradörrars Alfasud – ny inredning, mörkblå instrumenttavlor, nya klädslar och ny instrumentbräda med tillhörande mittkonsol. Exteriört var nya stötfångare och luftintag på motorhuven de mest framträdande detaljerna. Rostskyddet förstärktes för att råda bot på de allvarliga rostproblemen. De berodde på en olycklig kombination av otillräckligt rostskydd och undermålig plåtkvalitet. Från 1978 gick det att beställa timodellen med den större Sprintmotorn som numera gav 84 hästkrafter. Ti hade faktiskt en något högre toppfart, 171 km/tim mot Sprintens 170 km/tim.
Den 23 januari 1980 visades det omarbetade Alfasud-programmet. Skillnaderna är inte omvälvande men var viktiga för att hålla igång försäljningen som hade tagit skada av det dåliga kvalitetsryktet. De kromade stötfångarna ersattes av mer trendriktiga i plast, frontspoilern byttes ut, en plastsköld längs tröskellådan tillkom, ny mattsvart grill med tydligare horisontell indelning, omformade strålkastare, nytt bakljusarrangemang inspirerat av Sprint (bakljusen blev bredare och gick in i bakluckan).
Fick leva ostörd
1983 upphörde produktionen av Alfasud. Modellen ersattes av Alfa Romeo 33. Produktionen av Alfasud Sprint fortsatte fram till 1989. Efter ansiktslyftet 1983 med bland annat bättre stolar och mindre exteriöra förändringar fick Sprint leva ett ostört liv till nedläggningen 1989.
Även om Chris Moliis 80:a inte är helt original, den tidigare ägaren har blandat friskt mellan de olika årgångarna, känns den genuin. När vi susar iväg på småvägar vill bilen hela tiden mer: Ge mig mer bensin, mer varv! Gasa mer, bromsa hårdare, forza!
Ägaren Jörgen Eriksson
Varför blev det en Alfasud?
–Det är ju Chris bil, så hon får svara på det, jag bara ställer upp på bild eftersom min fru är skyggare än en gasell när det gäller kameror.
Chris Moliis: Jag ville helt enkelt ha en fungerande Alfa. Vi har några stycken i varierande grad av renoveringsbehov men Sudden var det bara att tanka, vrida runt nyckeln och köra iväg.
Men självklart var det för att jag gillar bilen. Den är superrolig att köra. Smidig, rapp och med ett mysigt morr i motorn. Och, jo, jag tycker att den är söt. Efter det att jag köpte bilen har jag märkt ytterligare skäl. När man kör är det inte många som känner igen den. På macken är det alltid någon som undrar vad det är för något och det tycker jag är kul. Det säger något om hur snabbt de här bilarna rostade, de hann knappt ut på vägarna innan de var borta.
TEKNIKENS VÄRLD
