EXPRESSEN.SE
Foto: Cornelia Nordström
Visa i helskärm
1/1

"Jag gillar att vara bakom, inte framför"

Hon river ner enorma applåder från Kulturhuset Stadsteaterns scen ute på Sergels torg i Stockholm när hon förklarar att det är bättre att köpa secondhandbyxor på Myrorna, göra egna hål på knäna och skänka mellanskillnaden till behövande än att betala 3 500 kronor för trasiga märkesjeans.

Nu guidar Camilla Thulin oss runt bakom kulisserna där hennes stora separatutställning med kostymer, korsetter och Army of Lovers-scenkläder tar form.

– Jag ser ut som en tant, men tänker som en karl, säger den 54-åriga kostymdesignern.

Gröna tyllkjolar, lila Nobelfestkreationer och formande underkläder i starka färger är prydligt uppradade på numrerade galgar i modechef Karina Ericsson Wärns arbetsrum på Kulturhuset Stadsteatern som vi tar oss till via två olika hissar. Camilla Thulin slänger ett öga på vännen och Granntanter.se-bloggkollegan Karinas skiss över hur besökarna ska lotsas genom olika teman från Camillas drygt 30-åriga karriär som en av landets främsta stylister och kostymörer.

– Här i hörnet tänkte jag att vi ska bygga upp en vägg med dina teckningar så att man ser ditt work in progress, förklarar Karina, som har en 84-sidig pärm med låneavtal för alla de plagg som fraktas hit av en konsttransportfirma från olika teatrar, operor och lager runtom i landet.

Hur pass nervös är du inför denna separatutställning?

– Inte så värst, jag är rätt pragmatisk. Om de som bestämmer vill ställa ut mina alster och tycker att de är intressanta nog så litar jag på att de har rätt. Däremot skulle jag aldrig själv föreslå en separatutställning. Varför jag resonerar så? För att jag gillar att vara bakom, inte framför.

Foto: Cornelia Nordström

 

Beskriv din stil!

– Mitt sätt att uttrycka mig har alltid varit lite too much, jag vill att det ska vara extra feminint eller maskulint, extra mycket byst och färg. Samtidigt har jag inga problem att göra Norénuppsättningar i en helt annan genre. Regissörerna visualiserar med sina ord och jag fyller på med mina referenser när jag skapar scenkläderna. Givetvis läser jag manus och jag är väldigt intresserad av kulturhistoria, klädhistoria och sociala grupper. Jag umgås med människor från alla samhällsgrupper och det har jag stor nytta av när jag gör kläder.

Du har sagt att du ser dig mer som kreatör än hantverkare?

– Jag är inte utbildad i hantverk, det är att teckna jag är bäst på. Visst kan jag sy och göra mönster på snygg amatörnivå, men det är mina fantastiska medarbetare Thomas Nordin, Reza Ismaili och fem andra i mitt team som är utbildade skräddare och tillskärare.

"Camilla Thulin Design AB" omsatte det senaste räkenskapsåret 6,6 miljoner kronor och säljer 10 000 klänningar om året. Hur är du som chef?

– Jag tycker att det är viktigt att vara snäll. Men jag kan absolut ta tuffa samtal. Om vi har problem med någon leverantör är det jag som får ringa och vara sträng och se till att samarbetet flyter på som det ska igen. Mina anställda har större frihet än vad de flesta som jobbar vid institutioner har. Och vi tjänar ungefär lika mycket, jag tar som ägare bara ut 5 000 kronor mer i månaden.

Du är väldigt svag för klassisk yta, har du sagt. Förklara hur du gör skillnad mellan yta och ytligt!

– Det ytliga är sådant som försvinner, en snygg yta är något helt annat. Det sättet du och jag är klädda på i dag med höga klackar och klänningar är ju inte comme-il-faut i Sverige. Jag menar dock att det höjer den vuxna kvinnans status. Runt Medelhavet och i Centraleuropa visar man omsorg om omgivningen genom att bry sig om och göra sitt bästa av sitt yttre. I Sverige är det inte politiskt korrekt att göra det. Jag tycker att svenska kvinnor är grundlurade. Vi får inte vara kvinnor i våra egna kroppar. Har man storlek 38 och är 25 år och söt kan man möjligtvis komma undan med att bära klänning, men är man en klänningsbärande 55-åring med stor och kurvig kropp och dessutom har mage att låta bli att klippa av det långa håret så provocerar det somliga.

– Jag känner mig utklädd i byxor och skjorta. Jag vill att det ska gå fort att klä mig och gå på damrummet, det gör det inte om man ska ha byxor, skjorta och kavaj. Jag är stolt över att vara kvinna. Från det att vi är små klär vi ut oss i kläder. För min del får man tillhöra och klä sig som vilket kön man vill, men jag klär hellre ut mig till kvinna än till man.

 

Ja, du har förklarat att du är kritisk till den "infantila stilen" i Sverige och svenska folkets rädsla att växa upp?

– Ja, det är så tråkigt att man blir ifrågasatt om man månar om sin klädsel och att folk undrar om man ska på fest bara för att man har en välsittande klänning på sig. Klär jag mig däremot herrebetonat och ser ut som en transvestit, vilket man gärna får göra för min del, så blir jag inte ifrågasatt. Men det är ännu snävare normer för männens klädsel. En man som klär sig i traditionellt kvinnliga kläder skrattas det gärna åt, för han väljer att klä ut sig till det som anses vara det svagare könet, med lägre status. Men vad är det för jäkla jämställdhet om man inte ska få vara klädd som det man vill vara?

– Ann Carlsson som är vd för Apoteket säger att hon känner sig fri sedan hon träffade mig och jag hjälpte henne att hitta hennes stil. Hon slipper tajta kavajer nu. Många kvinnor tror annars att de måste klä ut sig på samma sätt som traditionella gubbar för att få högre lön. I själva verket är det precis tvärtom. En kvinna som har sin egen stil och som vågar synas höjer sin lön.

När du för åtta år sedan gav ut din bok "Karlar med stil" menade du att svenska män har oförskämt gott självförtroende med tanke på stilnivån?

– Tack och lov händer det lite på den fronten. För min del får man klä sig precis som man vill, men när man är i offentligheten och företräder något som finansieras av skattepengar tycker jag att det spelar större roll vad man vill sända ut för signaler. Shorts och sportkläder hör till exempel hemma på fritiden. Å andra sidan är svenskar ett fritidsfolk och jag fattar att vi klär oss bekvämt i och med att det ofta regnar och är kallt här.

– Det tråkiga är när fåfänga av jantelagen ses som något fult. Jag önskar att det vore fint att vara fåfäng. Människor har i alla tider tyckt om att göra sig fina. En katt eller hund som slutar putsa pälsen mår ju inte bra.

Men du ska enligt ryktet äga ett antal mörka fleecebyxor för hemmabruk?

– Ja, jag har två-tre svarta fleecebyxor inköpta på en cash-and-carry-butik i Bodrum i Turkiet. På vintern har jag sådana byxor på mig på väg till jobbet, förutsatt att jag inte ska träffa kunder. Till dessa mörka fleecebyxor har jag cashmeretröja, pärlörhängen och päls. Vi har så kallt hemma i lägenheten om vintrarna och då tycker jag att det är skönt med mjuka, varma byxor. Annars har jag alltid klänning eller kjol.

Du är en ivrig förespråkare av begagnat?

– Jag köper aldrig nya tallrikar på Ikea. Däremot kan jag göra riktiga fynd av begagnade husgeråd på Myrorna, Röda korset eller Emmaus. Där hittar jag även snygga vispar, kokböcker och tyger. Johan och jag har nästan bara arvegods hemma, utantaget soffan.

 

Foto: Cornelia Nordström

Jag läste att du redan som elvaåring plöjde broderiböcker och alla 21 band av "Svenska slott och herresäten"?

– Tyvärr lånade jag bara böckerna från Stockholms stadsbibliotek, jag önskar att jag hade dem kvar och att de fanns i mina egna bokhyllor. Genom förlaget Allhems band lärde jag mig Sveriges historia och det hade jag stor glädje av vid mellan- och högstadiets historieundervisning. Jag hade extremt skickliga lärare som Tage Aurell och Ann-Charlotte Pergament, som verkligen kunde sina saker.

Hur var du som elev?

– Fram till nian hade jag jättejättebra betyg, sedan orkade jag inte längre. Jag tror att jag gick ut gymnasiet med 3,5 i snitt. Jag hade annat än skolarbete för mig, när jag var 15 år började jag gå ut på krogen.

Och så jobbade du extra inom hemtjänsten för att ha råd att köpa märkeskläder?

– Japp, för att kunna åka taxi hem från Alexandra om nätterna och för att kunna köpa de fina 40- och 50-talsklänningar jag så gärna ville ha arbetade jag från 15 års ålder och två år framåt varje helg och alla lov inom hemtjänsten. Jag älskade det arbetet och även om jag varit ute till fyra på morgonen var jag alltid prick klockan nio morgonen därpå hos Yngve, Emilia eller Tyra och hjälpte dem att laga torsk med äggsås eller läsa tidningarna högt. De fick på vardagarna hjälp med det dagliga av den vanliga hemtjänstpersonalen så det här var bara extrahjälp för dem där jag under två timmar snackade med dem och lagade mat. De blev som extra mor- och farföräldrar för mig och jag lärde mig massor.

– Mina föräldrar var väl bemedlade, men de betonade att om jag skulle glassa fick jag betala det själv. Av dem fick jag mat och kultur. De finansierade inte mina och mina bröders hobbies.

Hur kom det sig att du gick Beckmans modelinje?

– Jag var ju tvungen att göra något efter gymnasiet. Från början var jag inne på att bli kirurg eller veterinär, men jag hade pluggat för lite under gymnasiet och orkade inte läsa upp betygen för att kunna söka in på de utbildningarna. Jag skulle fortfarande kunna tänka mig att bli veterinär eller kirurg, för jag har bra kontakt med djur och jag tror att det är lite konstnärligt att vara kirurg och se vad som ska göras, ha öga för former och göra det med känsla, men jag har också alltid älskat kläder, som uttryck. Det intresset gick att kombinera med min passion för film, historia, teckning och att jag gått Tillskärarakademien. Jag sökte till Sankt Görans Skrädderi och Beckmans och kom in på båda två vid första försöket och då valde jag Beckmans.

 

Foto: Cornelia Nordström

Av pressklippen framstår det som att du avskydde det 1980-talsmode som rådde på Beckmans och att du skilde dig från de andra studenterna genom att ha Diorklänningar från 1950-talet, höga klackar och långt hår med blommor i?

– Jag trivdes bra på skolan och med mina kurskamrater. Det var roliga människor där. Men det var en väldig vänsterperiod och jag tycker att det är lite tradigt när det bara är en sak som gäller, jag vill att det ska vara blandat. Jag sökte mig till teckningslektionerna och gick även på andra klassers undervisning i det ämnet. Men modet som gällde då - axelvaddar, neonfärgad spandex, stentvättat och sprejade luggar - var inget för mig. Jag gjorde på mitt sätt i stället. I och med att det var svårt att få tag på underkläder som passade till kläderna som jag bar, annat än på porrbutiker, ville jag under praktiken lära mig att göra korsetter och behåar som lyfte. Skolan föreslog först att jag skulle göra praktik på ett ställe som gjorde trikåtrosor, men sedan fick jag till min glädje komma till Berit Rydin på Swegemark. I två veckor fick jag ta del av hennes mönster och kunskaper och det blev senare grunden till att jag gjorde en egen underklädeskollektion.

– Jag höll på med underkläder i flera år, för jag ansåg att svenska kvinnor behövde alternativ till hudfärgade behåar som gjorde att man fick sladderpattar. Sedan får man som sagt ha vilka underkläder man vill på sig för min del.

 

Vad betydde det för dig att vara kostymassistent åt scenografen och designern Kicki Ilander? När man har sett filmen "Djävulen bär Prada" undrar man ju om det är så det går till också inom den svenska klädskaparbranschen?

– Kicki gjorde klart att hon ville ha en sy- och mönsterkunnig assistent och att hon inte var ute efter någon som skulle köra bil åt henne. Med henne fick jag mitt första teaterjobb som assistent i "Tingel Tangel" (Povel Ramels och Hasse Alfredsons revy på Tyrol, reds anm). Jag sydde Loredana-korsetten till Margaretha Krook.

– Jag har ju aldrig jobbat i modevärlden så som journalisten Andrea i "Djävulen bär Prada" gör, utan varit på institutionsteatrar och privatteatrar där man inte alls har sådana dåliga hierarkier. Jag bemöttes med respekt när jag var kostymassistent och det låg nog i skådespelarnas intresse att vara snälla mot mig. Var man vänlig fick man det där lilla extra piffet tillbaka, där det var riktigt snyggt i logen, blommor i en vas på bordet och nytvättade strumpor till varje föreställning. Var skådespelarna inte trevliga gjorde vi assistenter bara det vi skulle och gav inte den där guldkanten som vi inte hade betalt för.

På utställningen finns en särskild sektion med dina scenkläder för Army of Lovers. Vad betyder gruppens frontfigur Alexander Bard för dig?

– Han är en gammal kär vän, en härlig, skärpt, varm och kreativ person som jag skapat mycket tillsammans med. Vi är en del i varandras liv och jag är fortfarande stolt över videor som "Crucified" och "Obsession" som vi gjorde i teamet. När det var som mest intensivt med Army of Lovers var jag bara hemma två månader om året. Vi turnerade i Europa och Ryssland och Alexander och jag var alldeles för välutbildade och till åren komna för att bara hänga på ravepartyn. Vi åt goda middagar, bodde på klassiska sekelskifteshotell och upplevde det kultiverade Östeuropa.

Tidigare har du sagt att företagsledaren Carl-Henric Svanberg (tidigare på Ericsson, numera styrelseordförande för AB Volvo) vore ditt drömobjekt för omgörning. Vem är du mest sugen på att hitta en ny stil till nu?

– Magdalena Andersson skulle jag gärna vilja snygga till lite och få henne att se lite mera prydlig ut. Men då måste jag träffa henne först. Den jag ska hjälpa hitta en ny stil och jag måste tycka om varandra för att det ska funka, annars går det inte. Finner vi å andra sidan varandra går det jättefort att plocka fram rätt kläder och stil. Med Ann Carlsson, vd för Apoteket, gick det lätt att hitta rätt.

 

Du bloggar, driver "Camilla Thulin Design AB" som lanserar en höst- och vinterkollektion, gör kläderna till musikalerna "Det påstrukna förklädet" på Göta Lejon och "Jersey Boys" på Chinateatern, pendlar till Uppsala stadsteater där du har möten med regissören Sunil Munchi om kostymerna till "Diktatorsfruar", har möten med formgivaren Fia Ekenryd om din nya bok, representerar denna vecka ditt konfektionsmärke på "Stockholm District Fashion Business Week" och är involverad i förberedelserna inför separatutställningen på Kulturhuset Stadsteatern. Hur sover du?

– Som entreprenör och kreatör pågår processer dygnet runt i min hjärna. Ofta vaknar jag vid 04.30 då det maler i huvudet kring olika projekt, men jag försöker att ligga kvar i sängen lite längre än så för att åtminstone vila kroppen. Jag har stora böcker där jag skriver upp mina idéer. Utan mina långa listor skulle jag glömma allt. Dator använder jag förstås när jag skriver mina böcker och när jag mejlar, men jag lärde mig att teckna på papper och jag tycker om att kunna dra pilar och stuva om i utkasten på papper.

Hur ofta bär du kläder du designat själv?

– Alltid. Jag har visserligen många fina märkeskläder som jag kan använda någon gång, men de hänger för det mesta i något av de två förråd som jag har i Stockholm för alla kläder jag samlat på mig genom åren.

 

Foto: Cornelia Nordström

 

 

Vilka personer är målgrupp för din dyrare kollektion "Black label" och vad kostar plaggen där?

– Det finns vuxna kvinnor som vill betala lite mer för att få sidenblusar som är ordentligt sydda och handgjorda av skräddare jag samarbetar med i Warszawa. I butik kostar kanske klänningarna och blusarna drygt 3 000 kronor.

Vilka är de dyraste plagg du har i din garderob?

– Jag har en del svindyra grejer som är sydda i fina material specifikt för mig. Det dyraste är kanske värt 100-150 000 kronor, men då är det handvävd siden från Uzbekistan och mönsterpassning. Det är tur att jag aldrig dricker rödvin, för på sådana kläder vill man inte få fläckar!

Tur att du säger dig älska att tvätta, för sådana plagg törs man väl knappast lämna in på en random kemtvätt?

– Nej, jag har min Hannibal på "Hornsgatans Kemtvätt och Skrädderi" som jag vågar anförtro vilka plagg som helst. Jag gillar visserligen att tvätta och stryka och min man Johan brukar också stryka sina skjortor och använda stärkspray, men dagens kvinnor vill kunna rulla ihop finklänningen i handväskan och bara hänga upp den utan att stryka så därför kan man det med de flesta av plaggen i min kollektion.

Du skulle kunna leva på att bara hålla föredrag, men tackar nej till det mesta i den vägen. Varför då?

– Jag får mycket förfrågningar om att hålla föredrag, men tackar sällan ja. Jag blir lätt trött på mig själv och känner mig som en malande tjatkvarn om jag ska säga samma sak. Däremot är det roligt när Karina (Ericsson-Wärn, modechefen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Camillas kollega på bloggen Granntanter.se, reds anm) och jag är ute och pratar tillsammans. Jag tycker att det är tråkigt att resa ensam och brukar alltid tjata till mig att få ta med hunden om jag ska åta mig långa uppdrag på exempelvis Malmöoperan.

 

Ja, dina hundpromenader med Musse, en engelsk Staffordshire-bullterrier, genererar tydligen 10 000-17 000 steg om dagen?

– Ja, tack vare Musse lyckas jag klämma in motion även om vardagarna när jag jobbar mycket. Sedan jag designade Rosa bandet för Cancerfonden i fjol blev jag inspirerad att börja springa och hinner jag bäst på helgerna. Det är lätt att tjocka på sig i min ålder och jag har inte råd att ändra och köpa allt nytt utan vill kunna använda alla de kläder jag samlat på mig. Sedan är jag extremt noggrann med vad jag äter. Jag väljer bort halvfabrikat, äter mycket grönsaker och fisk och nöjer mig oftast med ett äpple eller en banan till lunch. Middagen är viktig, den börjar jag planera redan på morgonen. I våras släpptes min och Uluc Telmens kokbok "Meze: Det stora blå" om segling och matinfluenser jag fått om somrarna i Turkiet. Jag äter aldrig lättprodukter, men gillar grädde och smör.

 

Botox och Restylane är ingenting för dig, konstaterar du på bloggen på Granntanter.se?

– Nej, jag vill åldras med värdighet. Folk får göra vad de vill, men jag har sett så många dåliga resultat av skönhetsingrepp. Vuxna kvinnor sprutar in skit i fejan och anser sig se bra ut. Jag förstår mig inte på uttrycket "ung och vacker", jag har sett lika många "unga och fula" som "gamla och vackra". Skönhet har inget med ålder och vikt att göra.

Din skådespelande sambo Johan Rabaeus och du träffades på en premiärfest på Stadsteatern 1993. Vad var det som gjorde att det blev ni?

– Vi upplevde en ömsesidig förtjusning och ett ömsesidigt intresse. Vi är båda ganska starka och rätt udda, men i vår uddahet funkar vi väldigt fint ihop. Vi har samma värderingar och har vuxit upp i liknande miljöer och det underlättar. Jag trivs fortfarande jättebra med Johan, vi kan hänga dag ut och dag in och ändå ha massor att säga varandra. Går vi på krogen pratar vi med varandra, till skillnad från en del andra par som varit tillsammans i mer än 30 år.

Vad är knepet för att lyckas hålla kärleken vid liv i så många år?

– Att vi har valt att inte ha barn har säkert spelat in. En del som har barn lever liksom avskärmade och gör kanske inte så mycket saker ihop som hel familj eller som par, utan bara saker på varsitt håll med barnen. Det tycks gälla oavsett om det är samkönade föräldrar eller föräldrar av olika kön. Sedan har jag förstås vänner som ägnar sig åt sina barn tillsammans också.

– Johan och jag ägnar oss åt varandra och åt våra speciella yrken. Vi förstår varandra så väl och har inte synpunkter på om den andra inte hinner hem till middagen. Däremot är vi självklart intresserade av varandras jobb. Johan var ju här på Sergels torg i dag och tittade när jag intervjuades på scenen och han gillar att se vad gör och stöttar mig. Vår åldersskillnad (Johan är 14 år åldre, reds anm) gör också att vi inte konkurrerar med varandra. Vi stöttar varandra i våra respektive yrken i både uppgång och fall. Vi är också lyhörda för varandra även i våra uselheter, för ingen människa är perfekt.

Vilka uselheter menar du att du har?

– Jag är pragmatisk och skiter i grejer. Jag ältar inte, tjatar inte, utan är osentimental och slänger bara ut saker som tar energi, så länge det inte handlar om hundar eller katter. Fast den sidan av mig själv är jag faktiskt rätt nöjd med.