"Jag är nog mest Carrie...". Skämtar hon? Ser hon inte att hon är en typisk Charlotte? Superpedant, alltid perfekt och punktlig?
"Verkligen? Jag med", säger den andra. Lägg av, tänker jag. Hon, en Carrie? Hon är ju Mirandra ut i fingerspetsarna. Bitter, sjukt smart och rolig.
Stopp. Det är ju JAG som är Carrie. Det är ju jag som kan identifiera mig med nästan allt hon gör, tänker och säger. Herregud, jag är ju till och med krönikör med författardrömmar, ägare till skrämmande många skor och bor i min alldeles egna drömlägenhet med rosa soffa och utsikt över takåsarna på Östermalm. Där jag sitter ensam och spanar ut i sommarnatten i laptopens Apple-sken och undrar om min Mister
Big ska svara på mitt sms ikväll.
Hur kan de ens försöka tävla med det?
För hundrade gången den här veckan är vi inne på viktigaste snackisen just nu: "Sex and the city"-filmen.
Trenden är tydlig: alla anser vi oss vara "en Carrie". Våra vänner utser vi gärna (helst i deras frånvaro) till den slampiga Samantha, den målmedvetna Miranda och den prydliga Charlotte.
Men själva är vi övertygade om att vi är 100% Carrie. Den fria, modiga, charmiga, ibland klantiga, veliga som blir ihop med fel kille för att han är "bra", för att till slut snubbla på vår Mister Big. Ja, där har du mitt liv.
Nu sitter vi här, alla Carries, och räknar ner. 21 juni smäller det, då har filmen svensk premiär. 81 klädbyten kommer att svischa förbi på vår hjältinna, stylisten Patricia Field är i högform och det är ingen tvekan om att den här kvartetten är sommarens stilikoner. Det är dem jag kommer att ha på näthinnan när jag gör min årliga megashopping på sommarrean, som så lägligt sammanfaller med premiären.
Redan nu kan jag lugna alla Carries därute och meddela att det är en succé. "Som en perfekt kväll på stan med dina bästa tjejkompisar", skriver New York Daily News. "En superhit", rapporterar Fox. I bloggar skvallras om att kvinnorna i testpubliken ömsom grät, ömsom gapskrattade. Oscarvinnaren Jennifer Hudson höjs till skyarna för rollen som Carries assistent. Först tio minuter innan filmens slut får vi reda på om det blir ett lyckligt slut. Och vad det egentligen betyder.
Blir det en uppföljare? Självklart. Här finns för mycket handväskpengar (och botox) att hämta för att någon av de inblandade ska komma på tanken att tacka nej.
Många år framöver. "Sex and the city - mappieversionen"? Kom ihåg var du läste det först... Och jag vet. För det är ju faktiskt jag som är Sveriges Carrie.
