Han är nordisk mästare i Taekwondo och har tagit två internationella titlar som proffsboxare. Men när Paolo Roberto ville få tag i sina italienska fastrars bästa familjerecept måste han be mamma Ellen om hjälp.
- Henne ser de som en jämbördig, själv lyckades jag inte få ur dem ett enda ord,
säger han.
Hemma hos familjen Roberto kliver man nästan rätt in i köket som vetter ut mot en lummig sensommargrönska på gården. Hallen är så gott som obefintlig och består egentligen bara av några krokar på väggen och en liten hörna för skor.
Den direkta kontakten mellan ytterdörr och kök är ny och blev möjlig när köket nyligen renoverades.
– Vi tog ner så mycket som möjligt av väggen för att få ett mer lättarbetat och luftigt kök. Nu har vi ett helt annat utrymme, plötsligt fick vi ett helt nytt rum att umgås i, säger Paolo.
Köket är mysigt och yteffektivt med franskt kakel på väggar och arbetsbänk, rostfri kyl och frys och svart spis med varmluftsugn.
Paolo räknar köket som hemmets kanske viktigaste rum och säger att det är där, runt matbordet, som man blir en familj.
En majoritet av familjens middagar lagar han själv.
– Jag brukar lägga kanske en timme om dagen på maten. Det är traditionell, italiensk mat som min släkt ätit i generationer. Det är ingen större skillnad på det som min farfars far Paolo Antonio åt och den mat som min familj och jag äter kanske fyra gånger i veckan.
Matarvet har släkten Roberto med sig från hemstaden Maddaloni strax utanför Neapel. Där har Paolo och hans bror tillbringat varje sommar sedan barnsben och där ställdes de också alltid inför de många och frågvisa fastrarna – ”le zie”– som i direktöversättning egentligen betyder ”äldre, kvinnliga släktingar”.
Fastrarna ville veta allt innan de dukade upp den ljuvliga maten ute på bakgården. När alla ätit sig mätta och belåtna var det dags för de många hisnande familjeberättelserna. Det är de historierna som nu blivit grunden för kokboken där Paolo Roberto varvat berättelser av gammalt och nytt datum med ett 40-tal genuina och lättlagade recept från bakgården i Maddaloni.
– Egentligen började det hela med att jag ville bevara historien för mina barn. Men ju mer jag tänkte på fastrarna, desto hungrigare blev jag och då försökte jag också skriva ner recepten på allt gott de brukar bjuda på, berättar Paolo.
Att på hustruns inrådan få boken antagen på ett förlag var lätt.
Då var det knepigare att få loss fastrarnas recept.
– Jag ringde ner flera gånger, men fick aldrig ur dem någonting. Till slut gjorde jag det som alla män i knipa gör: ropade på mamma. Men jag älskar mina fastrar, livet ska vara lite tufft, skrattar Paolo.
