Hemma hos tv-profilen från "Äntligen hemma", Karin Mannerstål, lever man ett trivsamt, lagom välorganiserat och färgkoordinerat innerstadsliv.

Med alla tänkbara restauranger, delikatessbutiker och saluhallar precis runt knuten framstår det enkla och avskalade som exklusivt. Med en fantastisk utsikt över Riddarfjärdens glittrande vatten står Karins köksfönster vidöppna ut mot tunnelbaneskramlet och

trafikbruset i Gamla Stan.

- Jag älskar buller, skrattar Karin. "Jag trivs inte när det är tyst. Ibland när tunnelbanan rullar förbi och trafiken är som mest intensiv samtidigt som helikoptern landar strax härutanför känns det som om jag bor mitt på Manhattan i New York. Jag älskar det!

Klara, glada färger

Köksinredningen bär Karins tydliga prägel, vit botten med klara, glada färgaccenter.

- Det ska skära sig lagom mycket, är Karins recept på lyckade färgkombinationer. I det öppna köket/vardagsrummet har hon själv målat om väggarna, kaklat och fogat samt lämnat in luckorna på färglackering. Även golvet har hon målat ljust.

- De flesta färger blir snygga mot vitt, tipsar hon.

Bor med barnen

I det här köket huserar Karin tillsammans med barnen Rita och Alan. Alla tre är otroligt förtjusta i pasta. Får Rita välja en favorit blir det mammas tomatsås med en blandning av färska tomater och konserverade, vitlök och basilika. Alan gillar också tomatsåsen, men favoriten är pasta Carbonara. Karins hemlagade med olivolja, knaperstekt bacon och massor av parmesanost.

- Mamma brukar köra med en rå äggula också men den hoppar jag över, säger Alan och tillägger att det måste vara mycket klippt bladpersilja på.

Det är tydligt att det italienska köket är en favorit i det här hemmet. Karin bjuder på sin paradrätt, grovhackad pesto, som hon åt på en semester i Florens. Hon gör den lite på måfå, hackar alla ingredienser grovt och lägger upp dem i lagom stora högar innan hon blandar ihop dem med en god olivolja.

Prydliga högar

- Man brukar se ungefär vad som blir bra, säger Karin och lägger upp fem prydliga högar med grovhackad basilika, bladpersilja, riven parmesanost, vitlök och pinjenötter på den rejäla skärbrädan som Alan gjort i slöjden.

- Jag kom in på en sylta i Florens för tjugo år sedan och blev serverad den mest gudomliga pesto. Sedan dess är jag helt såld på den här rätten. Tyvärr är det ju bara italienarna som har riktig koll på hur man kokar spagetti. Det är bara där man får den så där underbart al dente.

Vad är det bästa med ert kök?

- Jag gillar bäst den öppna planlösningen, det blir en närhet som känns väldigt lättsam och trevlig. Ett "skönt space" som Alan säger. Man kan laga mat och umgås med dem som sitter runt bordet samtidigt. Tycker också att jag har bra arbetsytor.

Äter när man vill

Barnen är överens om att det är bra att man får äta när man vill. Karin erkänner gärna att familjemiddagarna inte alltid är så välorganiserade. Det händer att någon tar sin mat framför datorn eller i soffan tillsammans med en tidning eller en bra film.

En helgfavorit hemma hos familjen Mannerstål är lövbiff med äggula, pepparrot och hemlagat potatismos. Karin är extra noga med att betona det där med hemlagat eftersom hon själv är uppvuxen på 70-talet med pulvermos.

- Jag var långt upp i tonåren innan jag insåg att potatismos faktiskt kunde vara gjort av riktiga potatisar.

Om man öppnar det där coola kylskåpet, vad brukar man hitta då?

- En stor kloss parmesanost! Vi äter pasta nästan varje dag nämligen. Och mjölk är ett måste. En morgon utan mjölk i teet är inte att leka med.

Har du någon favoritpryl i köket?

- Jag är väldigt kär i min sodastream, det är så gott med bubbelvatten. När vi köpte den satte vi upp strikta regler för när den skulle få användas men nu tankas det upp bubblor helt fritt.

Du som bor mitt i centrala Stockholm, går du ofta ut och äter på restaurang?

- Det händer, helst Operabaren i så fall. Det är en underbar miljö där man kan drömma sig bort till en annan tid, med härligt sorl och skrammel från porslin. Mycket sympatiska servitörer i vita rockar, precis som det var på den gamla goda tiden. Jag älskar förresten hela Operahuset och går på föreställningar så ofta jag kan.

Det börjar dofta ljuvligt i köket av vitlök och örter och utanför bullrar staden på för fullt. Inte alls svårt att förstå den där Manhattankänslan, kanske någonstans i "Little Italy" då...

Av Anna Jonassen

Foto Martin Skredsvik