Grilldofterna sprider­ sig över den lummiga­ uteplatsen. Lax­bitar, köttkotletter, kycklingspett och champinjoner­ samsas på grillarna. I kollektivet Prästgårds­hagen äter var och en vad den vill. Och ingen har synpunkter på vilket parti grannen röstar på.
- Här lägger sig ingen i hur man lever sitt liv. Det är nog det som gör att det fungerar så bra, säger Frans Liljenroth, 44, ordförande i husets styrelse.
Han vänder på grillköttet och fortsätter:
- Det är lite som att bo i en by, men man slipper småstadsmentaliteten. En del verkar tro att man lever som en enda storfamilj, men så fungerar det verkligen inte. Våra lägenhetsdörrar är tydliga gränser.

Kollektivet Prästgårdshagen har funnits i 27 år. Från början var det tänkt att det fem våningar höga tegelhuset­ skulle fungera som servicehus,­ precis som de tre grannhusen. Men behovet var inte tillräckligt stort så det blev ett kollektivhus­ i stället. Då fanns redan storkök, matsal, uteplats på båda sidor av huset­ och gemensamma ytor som i dag fungerar som gym, tv-rum, ateljé, lekrum och gästrum.

"Det bästa vi gjort"

Frans bor i en fyra tillsammans med sambon Veronica Dickman, 35, och barnen Frej, 17, Saga, 8, och Linnea, 6. Familjen flyttade hit från en vanlig hyreslägenhet för fem år sedan. Frans hade bott i kollektiv tidigare och saknade den sociala samvaron. Veronica var däremot skeptisk till en början och tyckte att det verkade innebära en massa jobb. Men de bestämde sig för att ge det ett försök.

- Det var nog mest för att det var helt nytt för mig. Nu kan jag konstatera att det är det bästa vi har gjort, säger Veronica medan hon placerar middagstallrikarna på bordet.
Tillsammans med alla värdefulla sociala kontakter uppskattar hon de gemensamma middagarna mest.
- Det är bara att sätta sig till bords kvart i sex och få maten serverad fyra kvällar i veckan. Det är ju så mycket som ska hinnas med de där timmarna­ efter jobbet annars. Man ska hämta barn på förskolan, handla, laga mat och diska. Så är det inte för oss, säger Veronica.

Barnen har alltid lekkompisar

Både Frans och Veronica jobbar som förskollärare. De är övertygade om att det är bra för barn att växa upp i kollektivhus.
- De har alltid lekkompisar och så tror jag att det är nyttigt att de får träffa så många olika generationer.­ Här bor ju både 80-åringar och studenter,­ säger Veronica.
Kvällssolen sänker sig över gräsmattan där barn och vuxna spelar­ fotboll i väntan på att maten ska bli färdig.

Stephen Riley, 36, gör en tapper­ insats i matchen med sonen Lukas, 2, i famnen. Under tiden passar mamma Marika Riley, 38, på att ställa fram middagen på ett av uteplatsens träbord. I kväll blir det bara tre tallrikar eftersom de äldsta barnen Ella, 6, och Alex, 8, hälsar på goda vänner. Familjen Riley har bott på Prästgårdshagen i sju år.
- Vi bara hamnade här via ett byteskontrakt. Då visste vi knappt att den här typen av boende fanns, men det har passat oss jättebra. Varken jag eller min man har släkt i stan så för oss betyder det sociala skyddsnätet jättemycket. Och så gillar vi att det blir lite som att bo i hus med stor uteplats och trädgård, säger Marika.

Men det som de flesta i kollektivet­ ser som mest positivt - den goda grannkontakten - kan i bland bli lite svårt att förhålla sig till. I alla fall de där vardagskvällarna när man kommer hem utpumpad och grinig efter jobbet.
- När man sitter där med sin spagetti och köttfärssås och bara vill äta är inte toleransnivån så hög. Då gäller det att inte trampa över när man blir irriterad över småsaker. Det är ju fortfarande dina grannar och inte din familj. Ibland kan det vara svårt med den gränsen. Speciellt nu när man har bott här ett tag, säger Marika.

"Många i min ålder sitter ensamma i lägenheter"

Uteplatsen är snart full av grillsugna grannar. Marika får syn på kollektivets äldsta medlem Birgit­ Forssberg,­ 85, och ger henne en kram. Birgit flyttade hit för 16 år sedan­ när det började kännas ensamt i det stora huset i Älvsjö där hon tidigare­ bott med man och barn.
- Det här är helt idealiskt för mig. Det kompenserar den dagliga kontakten med andra människor­ som man hade i yrkeslivet. Det är så många i min ålder som sitter ensamma­ i sina lägenheter. Jag tror att de skulle må bra av att bo så här, säger Birgit.
Hon tror att bilden av det lössläppta 70-talskollektivet där det inte är någon ordning lever kvar hos en del. Veronica, som står bredvid, håller med:
- Särskilt när "Tillsammans" (Lukas Moodyssons film från 2000) kom kunde man känna av det lite grann. Men de flesta är faktiskt bara nyfikna och undrar hur det fungerar rent praktiskt.

En bit bort från grillarna sitter Ernesto­ Fumero, 42, med yngsta dottern­ Celia, 2, i knät. Hon har ramlat­ och är lite ledsen. Storasyster Alicia, 7, är fortfarande kvar på fotbollsplanen. Den enda som saknas i kväll är mamma Maria Henriksson, 43. Det var hon som flyttade hit först, för fjorton år sedan. Ernesto har bott här i åtta år.
- Jag kommer ursprungligen från Kuba och där umgås man mycket med sina grannar. På de ställen­ i Sverige­ där jag bodde tidigare saknade­ jag den gemenskapen, så för mig var det jätteskönt att komma hit, säger Ernesto.
"Nu är maten färdig!" ropas det från grillarna. Barnen kommer­ springande från fotbollsplanen och lekrummet mitt emot matsalen. Sixten,­ 2, är rosig om kinderna efter­ en hård match och sätter sig vid bordet med pappa Johan Brisevall, 31, och storebror Carl, 5. Men maten var visst inte riktigt klar än och de får hålla sig till tåls en liten stund till.

"Jättebra att få det sociala direkt"

Mamma Anna Hyltmark, 33, står vid grillen och passar de sista laxbitarna. Johan och Anna flyttade hit från Skåne för sju år sedan.
- Vi kände ingen i Stockholm då, så för oss var det jättebra att få det sociala direkt. I början kunde en nackdel vara att man blev lite slö med att lära känna folk utanför huset,­ men nu har vi ett brett socialt­ umgänge,­ säger Anna och tar med laxen bort till sin hungriga familj.
Äntligen kan de börja äta! Klirrande­ glas, bestick mot tallrikar och ett behagligt sorl sprider sig runt middagsborden. Barn och vuxna i ett enda stort kompisgäng som njuter­ av sommarkvällen. På Prästgårds­hagen blir vardagen helt enkelt lite festligare.­