Förhandlingarna i den så kallade Doharundan har kollapsat. Det är mycket dåliga nyheter för en världsekonomi som redan är utsatt för svåra påfrestningar.
USA riktar sitt anklagande finger mot Indien och Kina. De amerikanska förhandlarna menar att de stora utvecklingsländerna har spräckt förhandlingarna genom att kräva att få en särskild säkerhetsventil; tillstånd att höja tullar på framför allt peppar och oljeråvaror.
Indiens handelsminister Kamal Nath hävdar att den högre tröskel som Washington insisterat på skulle sätta "miljoner bönders försörjning" på spel.
Men som Wall Street Journal påpekar borde utvecklingsländerna välkomna lägre priser på livsmedel i ett läge när de höjer exporttullarna för att säkra att tillräckligt mycket livsmedel stannar inom ländernas gränser.

Doharundan är den första frihandelsrunda som tagit sin utgångspunkt i utvecklingsländernas villkor. Den blev tyvärr inte den framgång många hade hoppats på. En tragedi som förstärks av att den fattiga världen hade haft mycket att vinna på att släppa in tjänsteföretag från den rika världen och därmed höja sin standard och kunna utveckla en egen stark tjänstesektor. På samma sätt hade konsumenterna i Europa och USA tjänat på att släppa in den fattiga världens jordbruksprodukter och på så sätt få billigare livsmedel.
Skulden fördelas relativt jämnt mellan regeringar i såväl USA och Europa som Indien och Kina.
Bushadministrationen fick det att låta som ett generöst erbjudande att sänka sina jordbrukssubventioner till 14,5 miljarder dollar om året. Men faktum är att denna siffra i verkligheten är två gånger högre än det belopp de amerikanska bönderna fick förra året.

Inte heller EU har bidragit. Även om handelskommissionären och frihandelsvännen Peter Mandelson gjort sitt bästa för att tillmötesgå kraven på lägre jordbrukstullar har Frankrikes president Nicolas Sarkozy hållit emot.
Alla regeringar, oavsett om de befinner sig i Washington, Paris, Peking eller Delhi måste besinna sig och sluta lyssna på särintressen.
Till exempel tryckte de amerikanska förhandlarna hårt på att få tillgänglighet till de fattiga ländernas livsmedelsmarknad i utbyte mot att sänka snedvridande subventioner till bönder. När de i stället borde ha krävt lägre tullar på industriprodukter och tillträde för tjänstesektorn.

Givetvis måste både EU och USA upphöra med vettlösa subventioner av jordbrukssektorn och slopa tullarna. Men den dominerande bilden från en kollapsad Doharunda är ändå att Kina och Indien lagt sig till med ett lika destruktivt beteende. Fattiga länder i till exempel Latinamerika har i hårda ordalag kritiserat de två utvecklingsbjässarna för att uteslutande tänka på sig själva. Den fattiga världen är inte längre ett enat block.
Om världens ledare inte skärper sig och börjar samarbeta om frihandeln kommer världen fortsätta att vara fattigare än nödvändigt. Och om samma destruktiva anda ska vila över post-Kyotoförhandlingarna kommer planeten snart att vara dödare än nödvändigt.