Alexandr Lukasjenkos Vitryssland befinner sig under enorm ekonomisk press. Situationen blir allt mer ohållbar. Under maj månad tvingades Europas sista diktatur till att devalvera sin rubel med en tredjedel. För att lösa krisen har regimen i Minsk vänt sig till IMF, internationella valutafonden, och ropar efter ett nödlån. Detta är ett utmärkt tillfälle för omvärlden att ställa hårda krav på att diktatorns järngrepp ska lätta.
Lukasjenko är nu inne på sitt sjuttonde år vid makten. Under hans styre har landets ekonomi stadigt färdats mot botten. När Vitryssland gick till val sent i vintras samlades tiotusentals oppositionella på Minsks gator och torg direkt efter att vallokalerna stängts. Med klassiska Sovjetmetoder skickade Lukasjenko polis mot demonstranterna, vilka han liknade vid terrorister. Sju av de nio kandidater som ställde upp i valet arresterades. Presidentkandidaten Vladimir Nekljajev slogs medvetslös.
Vitryssland präglas av en skriande brist på rättsäkerhet. Maktens övervåld vid Oktobertorget var inget undantag. Press- och yttrandefrihet är kraftigt beskuren, rätten att bilda föreningar, likaså. Lukasjenkos hantlangare ser all verksamhet som inte är direkt kopplad till staten, eller åtminstone under statlig kontroll, som ett hot.
Krisen i ekonomin är total. Efter devalveringen köar människor för att växla sina vitryska rubler till västerländsk valuta samtidigt som hyllorna i affärerna gapar tomma. För att få stopp på varubunkringen har Lukasjenko hotat med att sparka alla som blir påkomna med att handla under arbetstid. Så talar en tyrann.
Men det är inte bara ekonomin som går emot Lukasjenko. Relationerna med den tidigare bundsförvanten Ryssland har länge varit köldslagna. Konflikten grundar sig bland annat i att Vitryssland bara konsumerar en fjärdedel av den ryska råolja som landet importerar, till subventionerade priser, medan resten går på export till världsmarknadspriser. Och när Ryssland har ställt krav på finansiella reformer har Lukasjenko svarat med att kasta ut ryska journalister.
Det är en ensam diktator som med fruktan blickar ut över ruinens brant. Och hans regim har aldrig varit i ett sådant desperat behov av en hjälpande hand. Nu har IMF ett gyllene tillfälle att ställa krav på regimen. Kraven bör dessutom vara fler än de strikt ekonomiska som man vanligen inskränker sig till. Ett stabiliseringslån måste komma tillsammans med krav på minskad statlig kontroll över det civila samhället. Föreningsfrihet och fri företagsamhet måste tillåtas. Regimen måste ge löften om att låta tidningar och oppositionella verka fritt. De planekonomiska inslag i ekonomin som lever kvar måste rensas bort. Utan dessa reformer borde Lukasjenko inte kunna räkna med några tillskott till den vitryska statskassan. Allt annat vore att göra det vitryska folket en björntjänst.
