När det känns motigt kan man ibland trösta sig med att andra har det värre. Som Pär Nuder.
Visst, på många sätt hade det varit angenämt att vara Pär Nuder. Han har en förträfflig fru, äntligen tid för henne och de två döttrarna. Han tjänar pengar som aldrig förr. Att vara rådgivare åt Wallenbergknutna riskkapitalbolaget EQT ger rediga inkomster. Styrelseuppdraget i fastighetsbolaget Fabege ger i jämförelse måttliga 185000 kronor.
Dessutom är Nuder konsult för Albright Stonebridge Group, grundad av USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright. Han verkar nationellt och globalt och han jobbar som mycket han har lust. Utan partikamrater som ställer krav på dygnetruntinsatser. Utan journalister som ständigt kräver kommentarer.
Pär Nuder har en avundsvärd tillvaro. Om det inte vore för om. Endera dagen får han frågan: Är du beredd att bli partiordförande för Socialdemokraterna? Vilket dilemma.
Å ena sidan ett bekvämt liv där man lär sig nya saker. Å andra sidan möjligheten att få sitt namn i historieboken och ett minnesmärke i riksdagen om man varit statsminister.

Äran är inte att förakta. Och inte möjligheten att till slut få genomföra idéer man burit på i ett långt politiskt liv. (Nuder föddes in i S och lämnade fronten ofrivilligt 2008 när Mona Sahlin kickade honom som ekonomisk talesman.)
Om Socialdemokraterna haft anledning att lasta hela valfiaskot på Sahlin hade det varit relativt lätt att välja partiet. Men i partileden finns flera förklaringar till brakförlusten. I Stockholms län anser man att S inte förstått medelklassens problem. I andra delar av landet, och rörelsen, menar man tvärtom att partiet fjäskat för mycket för medelklassen.
Denna inre spänning är besvärlig för en ny partiledare - man kan tvingas kompromissa för mycket med sig själv. Den ledare som inte riktigt tror på den egna politiken går det dåligt för. Se på Mona Sahlin.
De sossar som varit ledande i valrörelsen har svårt att på en gång ta ansvar för förlusten och samtidigt tänka nytt. Pär Nuder är obefläckad. Han tittade på.
Låt oss leva oss in i Nuders situation igen. Det vore fantastiskt att få bli statsminister. Men risken för en ny valförlust är betydande. Att hitta den politik som skiljer sig från regeringens utan att få det arbetande Sverige att frukta skattechocker och minskad valfrihet är knepigt. Kanske omöjligt. Då blir man den som verkligen legitimerade Moderaternas syn på sig själva som statsbärande.

Sven-Erik Österberg, Veronica Palm, Mikael Damberg, Håkan Juholt och de andra som sitter i riksdagen har minst att förlora på att försöka leda. Några av dem kommer att få en trevare av valberedningen och svara ja. Men eftersom de sätter mindre på spel har de mindre möjlighet att skaffa sig mandat att styra än den som kommer från ett civilt liv.
Var glad över att inte vara Pär Nuder den närmsta tiden.