Dags att plocka fram slöjan igen. Eller snarare plocka av den.
Det hade kunnat bli snaskigt, alternativt sekulärt präktigt när redaktörerna för samhällsmagasinet Arena i senaste numret möter två kvinnliga konvertiter för att diskutera det där med slöjan igen.
Konvertiter förresten, det är min enda invändning mot den här artikeln, att Anne Sofie Roald och Pernilla Ouis inte förärades med presentationer mer avancerade än så. Var det för jobbigt att till exempel nämna att Roald, norsk religionshistoriker och islamolog, är en auktoritet på islam, med bland annat det omdiskuterade praktverket "Women in Islam: the Western Experience" på meritlistan?
Oavsett, det här är lätt och ledigt och högintressant snack om den alltjämt komplicerade kombinationen kvinna i slöja bosatt i väst.
I drygt tjugo år bar Roald och Ouis slöja. Då som konvertiter eller sökare vilket vid läsning framstår som den tydligaste identiteten. Ouis talar om slöjan som en del av bygget i ett slags uppmärksammad "islamkarriär" men också om pressen att vara goda muslimer, en press somhon menar är extra stark på just kvinnliga konvertiter.
Åren med slöja rymmer stolthet och opposition, grupptillhörighet och - utanförskap.
Männens påtryckningar spelade in när hon tog på sig slöjan, omgivningens påtryckningar spelade in när hon så småningom valde att ta den av sig: "Alla trodde att jag var korkad, alla trodde att jag hade problem med västerlandet. Jag blev så endimensionell, jag var bara muslim i varenda sammanhang." Roald har flera olika svar: "Om jag hade fått frågan för sex år sedan hade jag sagt något helt annat än jag gör nu. För vi rekonstruerar våra föreställningar hela tiden."
Det här är ungefär så här jag önskar att det vore möjligt att tala om kvinnors liv: fram och tillbaka, med fokus på både det egna aktiva handlandet och hur detta handlande alltid sker inom begränsade utrymmen och villkor man själv inte råder över. Jag tror det är så här man skulle kunna ta sig ur den trassliga frågan kring vem som är fri och icke.
Varför ska alls utomeuropeiska kvinnors liv ständigt ställas mot västerländska kvinnors? Slöjkvinnor versus slitzideal, omskärelse versus intimkirurgi och så vidare i all oändlighet för att slutligen komma fram till vem som är den verkliga vinnaren respektive förloraren.
Varför talar vi om kvinnors liv på det viset? Jenny Westerstrand, forskare och skribent i frågor om våldsförståelse,kallar det att kontrastera, att debatten om kvinnor i öst och väst fastnat i ett slags jämförandets tyranni där vi bara kan förstå en kvinnas livsvillkor om vi får lov att hävda att någon annan kvinna har det så mycket bättre.
Varför är kvinnor överhuvudtaget varandras måttstockar? frågar sig Westerstrand. Varför talar vi inte om att livsvillkoren gärna får bli större - för alla kvinnor? Varför låter vi inte berättelser om människors liv komplettera varann snarare än rangordna dem?
När jag läser intervjun med Roald och Ouis kommer jag på mig själv med att fantisera om ett längre samtal i bokform. Där skulle Roald och Ouis gärna få bygga ut sin historia. Som konvertiter, slöjbärare och slutligen på ytan helt vanliga sekulariserade västerländska kvinnor som sitter på unika erfarenheter.
Med flera identiteter på hand tror jag på fylliga svar på viktiga frågor: Hur svällde livsutrymmet? Hur krympte det? Vad är egentligen att vara sant fri?
