I går sänktes USA:s kreditbetyg av Standard & Poor's. Det är en historisk händelse - i klartext, en signal om att världsekonomins "trygga hamn" inte längre klassas som fullkomligt trygg. Mot bakgrund av USA:s usla statsfinanser, hackande ekonomi och Washingtons oförmåga att agera kraftfullt, är det knappast förvånande.
Men det var inte vad den redan labila världsekonomin behövde.
Vita Huset hävdar att Standard & Poor's är klåpare - och förtroendet för kreditvärderingsinstitutens omdöme är förvisso solkat efter de glädjebetyg man strödde omkring sig före finanskrisen 2008. Dessvärre är förtroendet för amerikanska politikers omdöme inte heller särskilt robust.
Vad gäller oron över Italien och Spanien, hävdar EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att oron är "klart obefogad". Samtidigt uppmanar han dock euroländernas ledare att än en gång ta fram sina plånböcker.
Detta efter att man under det senaste dryga året finansierat stödpaket om 110 miljarder euro till Grekland, 85 miljarder euro till Irland, 78 miljarder till Portugal - och så ytterligare 159 miljarder till Grekland bara för ett par veckor sedan.
Albert Einstein definierade galenskap som att göra samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat. Vad säger att planen kommer att lyckas den här gången?
Italien och Spanien befinner sig i en tyngre ekonomisk viktklass än de andra krisländerna. Når krisen dit finns risken att den sprider sig till Frankrike och resten av euroområdet - och drabbar den amerikanska ekonomin via banksystemet.
Men hur länge kan man fortsätta med stödpaketen utan att de euroländer som finansierar dem tröttnar?
Kanske ligger det verkliga hotet mot euron i en revolt bland skattebetalare mot de finansiella och politiska eliterna?
Ekonomiprofessor Lars Calmfors tror att flera av krisländerna kommer att göra stora skuldavskrivningar, förr eller senare. Därför borde pengarna i EU:s räddningsfond inte gå till fler stödpaket, utan till att rekapitalisera banker som annars skulle gå omkull när länderna väl skuldavskriver.
Erfarenheter inte minst från Sverige visar att rekapitalisering och tillfällig nationalisering av banker kan användas för att stoppa en bankkris. Dessutom kostar det mindre för skattebetalarna än att ta över själva lånen.
Skuldproblemen i Europa och USA beror i grund och botten på en ohållbar budgetpolitik. Lättnaderna i EU:s stabilitetspakt har visat sig få ödesdigra konsekvenser för Europa och USA:s grundproblem är ju inte att man hade problem att höja skuldtaket, nu senast. Problemet är att det har höjts tio gånger på tio år. Man lånar för att ha råd med de befintliga lånen.
Till syvende och sist handlar västvärldens ekonomiska problem om att regeringar under lång tid har spenderat mer än vad de har. Mer av samma kommer bara att göra saker och ting värre. Mycket värre.
