En Europaparlamentariker har större makt än en minister, har Finlands utrikesminister, den förre Europaparlamentarikern Alexander Stubb, konstaterat. Visst ligger det en hel del i iakttagelsen. När ett förslag väl hamnar på ministrarnas bord har det oftast redan tagit några vändor i beslutsmaskineriet i Bryssel och Strasbourg.
Vanliga riksdagsledamöters inflytande jämfört med Europaparlamentarikerna ska vi inte ens tala om. Ofta får dessa nöja sig med att i efterhand anpassa sig till beslut som fattats i ministerrådet och Europaparlamentet.
Så, med all respekt för det mångomsjungna svenska ordförandeskapet: de viktigaste svenska politikerna i EU är inte Fredrik Reinfeldt och hans ministrar, utan de 17 svenska Europaparlamentarikerna som i går samlades för första gången sedan valet i juni.

I Sverige dominerar dock bilden av parlamentet som en oas för politiska kufar som som dignar under sina lönebesked. När Svenska Dagbladet i går uppmärksammade att de nya parlamentarikerna nu tillträtt blev vinkeln typiskt nog de nya lönerna - inte vilka beslut parlamentet kan tänkas bidra till.
EU-parlamentet var tandlöst när vi gick med i EU. Men genom förändringar av EU:s fördragstexter har det successivt förvandlats till en maktfaktor i det mesta av lagstiftningsarbetet. Det är hög tid att vi vänjer oss vid tanken att europeisk, och därmed svensk, politik inte fungerar på samma sätt som tidigare.
Svenska politiker är med och påverkar i EU från dag till dag, i ministerråd och i Europaparlamentet. Det är ett arbete som måste tas på allvar och granskas. Men våra rikspolitiker låter, i debatter och tal, oftast som om EU inte fanns - och de flesta politiska bevakare beter sig dessvärre fortfarande som om inflytandet över politiken vore begränsat till riksdag och regering.

Ett politiskt EU-uppvaknande har förvisso skett, men inte bland medier och politiker, utan bland aktivister på gräsrotsnivå.
Vårens debatt om telekompaketet - som är en av frågorna som de nyvalda parlamentarikerna kommer att behöva arbeta vidare med - innebar för många en insikt om hur beslut fattas i det intrikata europeiska beslutsmaskineriet och om att de nationella politikerna på många områden är ganska maktlösa.
Under några veckor ringde och mejlade människor till Europaparlamentariker för att försöka påverka dem inför omröstningarna. Det medborgerliga engagemanget flyttade upp på EU-nivå, där näringslivsintressen tidigare fått agera fritt. Oavsett hur man ställer sig i sakfrågan är det något man måste beundra om man tror på det europeiska samarbetet.
För EU behöver inte mer av toppmötesceremonier, utan mer av folkligt engagemang. Och då är Europaparlamentet nyckeln.