En konkurs behöver inte innebära slutet, en konkurs kan också innebära en nystart. Så brukar standardtrösten lyda.
Och när det gäller Saab som i princip varit konkursmässigt de senaste två åren har vi lärt oss att den till synes självklara undergången ständigt kan bli uppskjuten. Tiden får utvisa om det finns någon som är villig att satsa miljarder i detta högriskprojekt, och som till skillnad från kinesiska bolag finner nåd hos GM.
Saabs arma anställda har varit extremt lojala. Men när konkursen nu är ett faktum kommer kompetensflykten att tillta, vilket i sin tur gör en omstart ännu svårare.
Det var Koenigsegg och sen blev det Spyker Cars och så pratades det om Vladimir Antonov, numera brottsmisstänkt, och så blev det produktionsstopp och därefter en kort förlovning med kinesiska Hawtai Motor och sedan dök Youngman och Pang Da upp på scenen och så betalades inga löner och fackets ledamöter hoppade av styrelsen och ännu en rekonstruktion inleddes och kineserna var villiga att köpa men GM sa nej.
Inför alla dessa turer resignerade också den politiska oppositionen. Saab försvann som inrikes­politiskt slagträ.

Men det fanns en tid när Socialdemokraterna under Mona Sahlin ville att staten skulle gå in som ägare i Saab. Och Håkan Juholt, som så sent som förra veckan lovade att hans kritik skulle följas av konkreta politiska förslag, bluddrar om att regeringen "saknar visioner" för fordonsindustrin.
Nåja, nu står staten och näringsminister Annie Lööf där i alla fall som ägare till en reservdelsfirma och lite annat smått och gott. Riskgälden och Bo Lundgren har ju dyrt och heligt lovat att panterna ska räcka för de två miljarder i EIB-lån som skattebetalarna garanterat.

Hur stora Saabs skulder är blir en komplicerad räkneövning för konkursförvaltarna; Det har talats om sju miljarder kronor. En tacksamhetens tanke måste i dag gå till Maud Olofsson för hennes rakryggade motstånd mot att staten skulle ta över företaget.
Det enda privatekonomiska ljuset i Saab-mörkret över Trollhättan är väl att den statliga löne­garantin går i gång. Typiskt nog har dock Saab vägrat betala igen den skuld till staten som företaget ådrog sig för lönegarantin under den första rekonstruktionen.
Syndabockarna har skiftat över tid. I dag är det GM, och inte enbart för Victor Muller. Då är det bekvämt att förtränga alla miljarder som GM tankat in i förlustaffären Saab, samt att man faktiskt valde att sälja företaget i stället för att lägga ned.
Den enkla sanningen är att inte tillräcklig många bilkonsumenter förstått värdet i att äga just en Saab. Enkel för utomstående. För företagets anställda har det varit en lång och smärtsam sorgeprocess.
Annie Lööf står nu inför sitt första hårda test som näringsminister. Regeringens intresse av att maximera intäkterna från sina panter kan nämligen krocka med någon annans ambition att försöka starta om Saab. Om det nu verkligen finns några seriösa förare kvar på banan.