Var är Fredrik Reinfeldt, som en gång förklarat sig beredd att avgå om de moderata riksdags-ledamöterna inte röstade för FRA-lagen? Var är försvarsminister Sten Tolgfors?
Och var är alla de borgerliga riksdagsledamöter som tycker att FRA-lagen är tillräckligt bra för att de okritiskt ska agera transportkompani åt regeringen när den kör över de värden som borgerliga politiker tidigare sagt sig värna?
I stället för att själva ta debatten överlåter man det till den enda person som har ett stort egen-intresse i att FRA får utökade befogenheter: myndighetens generaldirektör Ingvar Åkesson.
I artikel efter artikel får han uttala sig om hur viktigt det är att den nya lagen klubbas igenom. Inte undra på. Den kommer att gynna hans myndighet både budget- och statusmässigt. Klart att det är roligare att leda en organisation som får fria händer att läsa folks mejl, än en relik från kalla kriget.
Visst är det bra att FRA, som i Svenska Dagbladet i går, lättar på mörkläggningsgardinerna och berättar om vad man faktiskt gör och vad nyttan med signalspaning kan vara. Men det är faktiskt inte någon som röstat på Ingvar Åkesson.
Man kan på goda grunder ha synpunkter på hur myndighetschefer kommit att bli opinionsbildare i egen sak, i stället för att nöja sig med att vara utförare av demokratiskt fattade beslut.
Det var för övrigt en gång i tiden ett viktigt budskap från allianspartierna, som pratade om behovet av att inskränka myndigheternas opinionsbildning. Men det är det väl ingen i rege-ringen som kommer ihåg.
Att regeringen i den kanske svåraste frågan man kommer att konfronteras med under mandatperioden väljer att hålla tyst och överlåta opinionsbildningen till den berörda myndighetschefen är inget annat än ett demokratiskt haveri.
De borgerliga massavlyssningsvännerna, med statsministern i spetsen, har ett ansvar inför sina väljare. Ett ansvar som man uppenbart bestämt sig för att strunta i.
Att varken lyssna på eller diskutera med en bred opinion, som dessutom till mycket stor del består av borgerliga sympatisörer, framstår inte bara som genuint korkat för en regering som om mindre än ett år kommer att möta väljarna i valet till Europaparlamentet. De lär också skriva in sig i historieböckerna som ett exempel på riktigt dåligt och omdömeslöst politiskt ledarskap.
Visst, Fredrik Reinfeldt spelade högt och trodde förstås att debatten skulle blåsa över. Kanske trodde han till och med att folk skulle gå på de klassiska överhetskommentarerna om att det är lika bra att hålla tyst nu eftersom beslutet är fattat. Strunt i att alla visste att riksdagen måste rösta en gång till för att lagen ska bli av.
Men om Fredrik Reinfeldt verkligen tycker att massavlyssningslagen är bra, varför har han då inte försökt förklara det?
Politik handlar ju ofta om svåra avvägningar mellan viktiga värden. I FRA-fallet handlar det om att väga integritetsskydd mot säkerhetsintressen. Det är möjligt att Fredrik Reinfeldt, Sten Tolgfors och de andra statsråden tycker att avvägningen mellan dessa värden har gjorts på ett rimligt sätt. Men då får de faktiskt tala om det och förklara hur de kommit fram till att ett bättre skydd för den personliga integriteten inte är möjligt.
Just nu känns det som att vi först kommer att få veta Reinfeldts överväganden när han skriver sina memoarer.
Men kanske inte ens då. De kanske bara kommer att handla om alla trevliga fikastunder på vårdcentraler och äldreboenden han hade under sina fyra år som statsminister.
