Fyra norska soldater sprängdes i söndags till döds i norra Afghanistan. Det är en tung förlust för vårt grannland, och de är inte ensamma i sorgen. 2010 är det blodigaste året hittills för de internationella styrkorna med 313 döda under det första halvåret.
De dåliga nyheterna från Afghanistan kommer allt tätare. Den sparkade generalen Stanley McChrystals sågning av sina överordnade i Rolling Stone tyder på starka spänningar kring hur kriget ska föras. Samtidigt dröjer den utlovade offensiven i Kandahar; troligen för att man inte har en klar idé ännu om hur den ska lyckas.
Bara den ideologiskt förblindade kan vara optimistisk om utvecklingen i Afghanistan. Men eftersom priset för att lämna är så högt måste vi likväl vara uthålliga i vårt engagemang. Det är vi skyldiga afghanerna, som har plågats av inbördeskrig i över 30 år, och det är vi som svenskar också skyldiga våra koalitionspartners som riskerar livet vid vår sida.
Därför är det hoppfullt att Urban Ahlin (S) håller fast vid sitt nej till ett slutdatum för den svenska insatsen i Mazar-i-Sharif (DN 27 juni). Problemet är att S ännu inte har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på denna linje. Tiden börjar bli knapp för de rödgröna att visa att de har förmågan att ta ansvar för den svenska Afghanistaninsatsen och skicka förstärkningar om det behövs.
På ett annat område sägs dock de rödgröna ha kommit överens - EU-politiken. Enligt utrikesgruppens dokument har MP och V svalt ett stort antal beska piller. De gamla EU-motståndarna accepterar numera såväl Lissabonfördraget som EU:s stärkta utrikes- och försvarspolitiska roll, däribland den så kallade solidaritetsförklaringen.
Det är utan tvekan en framgång för Socialdemokraterna som på sistone har verkat tappa greppet om utrikesfrågorna. Samtidigt råder det ingen tvekan om att Sveriges EU-engagemang skulle svalna väsentligt med Lars Ohly och Peter Ericsson som representanter vid ministermötena i Bryssel.
I de rödgrönas utrikespolitiska rapport från i februari slås det fast att "Förenta Nationerna är vår viktigaste arena för internationellt samarbete". Alltså inte EU. Det heter också att det inte kan "uteslutas" att Sverige kommer att delta i EU:s snabbinsatsstyrkor. Tala om njugg inställning!
Lägg till det kravet på att USA ska lämna alla sina militärbaser i världen liksom att Natoövningar ska förbjudas på svenskt territorium om det inte finns en koppling till FN:s fredsinsatser, och bilden av en radikalt annorlunda utrikespolitik träder fram.
Vad Sverige behöver är inte en backlash inom utrikes- och säkerhetspolitiken, utan tvärtom ett fall framåt. Under den borgerliga regeringen har vi gått från att vara en försiktig EU-medlem till en del av unionens kärna. Gott så. Dessvärre tvekar alliansen att ta motsvarande logiska steg mot ett Natomedlemskap.
Först när Sverige är både EU- och Natomedlem har vi som land hittat hem på riktigt i världspolitiken.
