Att dela eller inte dela, det är frågan inför Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon.
Historiskt har det handlat om hur partiet har delats. Den senaste formella partisplittringen skedde 1977 när de mest Moskvatrogna kommunisterna öppnade eget: APK. Efter det att Lars Ohly tillträdde 2004 skedde också ett slags splittring när förnyarna inom Vägval Vänster förpassades ut i periferin eller lämnade partiet.
Nu ska Jonas Sjöstedt - som av någon anledning kallats förnyare utan att ha presenterat någon egentlig politisk förnyelse - krönas till ny partiledare. Eller så blir det delat ledarskap med Ulla Andersson. Hon är partiets tyngsta ekonomiska politiker, men har i praktisk politik visat sig vara en lättviktare.
Men inte ens den mest troende vänsterpartist kan väl rimligen tro att Jonas Sjöstedt verkligen vill ha det där delade ledarskap han förespråkar utåt. Han, som har varit den självskrivne arvtagaren till Ohly. Han, som bidrog till att Ohly till slut fick kasta in sin Djurgårdshandduk.

Jonas Sjöstedt har tänkt taktiskt. För att maximera stödet krävdes det en uppoffring: risken att han i formell mening får sällskap av Ulla Andersson.
Om så blir fallet är Sjöstedt ändå förste parti-ledare. Och Andersson tvingas finna sig i - hur länge hon nu gör det - att inta rollen som kvinnligt alibi i ett parti som kallar sig feministiskt.
Enligt en rundringning av SvD finns det en majoritet bland partidistrikten för delat parti-ledarskap. Hur kongressombuden sedan röstar om stadgefrågan återstår att se. Det blir i all fall inte majoritet för den motion som kräver fyrdelat (!) ledarskap mellan de fyra ursprungliga kandidaterna.

Vänsterpartisterna har förstås tittat på MP och vinnarparet Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Problemet är att V bär på en historia av partisplittringar, medan MP:s handlar om parti-demokrati och jämställdhet.
Men språkrörsmodellen har långt-ifrån varit en grön idyll; ett antal gånger har just kvinnliga språkrör hamnat rejält i skymundan. Ragnhild Pohanka hade det svårt med Per Gahrton. Birger Schlaug fick stenhård kritik för att han inte släppte fram Marianne Samuelsson.
V förtjänar dock respekt för att man har haft en öppen partiledarprocess där kandidaterna, till skillnad från hos Socialdemokraterna, vågat tala om att de faktiskt kandiderar.

Håkan Juholt har nu anledning att känna djup oro. V har varit upptaget med inre partiarbete och osynlige Ohly verkar ha packat sina flytt- kartonger. Med Sjöstedt på banan blir situationen en helt annan. Om den nya vänsterledaren lyckas plocka några procentenheter missnöjda S-sympatisörer under våren så kan det innebära att också Juholt får beställa flyttkartonger. Tålamodet inom S för ännu lägre opinionssiffror är extremt begränsat.
Att just en nyvald vänsterledare skulle bidra till att kicka en S-ledare vore ännu en av historiens många ironier.