Under ett besök i Tunisien i torsdags, meddelade Turkiets premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, att Israel inte längre kan "göra som de vill i Medelhavet" och att turkiska krigsfartyg kommer att påminna om den saken.
Relationerna mellan Turkiet och Israel har varit frostiga i flera år. Konflikten radikaliserades i fjol, när israeliska soldater bordade Ship to Gaza-konvojens flaggskepp på internationellt vatten och dödade nio aktivister med turkiskt medborgarskap.
Nyligen kom en FN-granskning som fördömde dödsskjutningarna men erkände Israels rätt att blockera sjövägen till Gaza. Det var droppen, för Erdogan, som ställde in allt säkerhetspolitiskt samarbete och vapenhandel med Israel.
Turkiet kräver en ursäkt av Israel för bordningen, vilket förstås är absolut rimligt. Men det är ingen tvekan om att Erdogan är väl förtjust i sin roll som Israelkritiker och vapenskramlandet är förstås ett övertramp.
Erdogans engagemang för palestiniernas sak fläckas dessutom av dubbelmoral, när man ser till hur den egna kurdiska minoriteten behandlas. Trots att kurderna utgör nästan 20 procent av landets befolkning har de haft mycket svårt att få parlamentarisk representation. Det kurdiska partiet BDP har förbjudits vid fem tillfällen.
Tidningar som diskuterar den kurdiska frågan eller publicerar på kurdiska får räkna med repressalier. Förra året bannlystes den enda kurdiska tidningen, Azaiya Welat som ges ut i Diyarbakir, den största kurdiska staden, flera gånger. Utgivaren har fått ett över hundraårigt långt fängelsestraff och en reporter har dömts till 28 års fängelse.
När landet gick till val i somras nådde BDP, som ställde upp med en oberoende lista, stora framgångar. Partiet nådde 36 mandat. I just Diyarbakir gick folk ut på gatorna för att fira. Glädjen blev emellertid kortvarig. Valobservatörer på plats vittnar om hur turkisk militär och polis sprutade peppar- och tårgas för att skingra den firande folkmassan.
EU har, genom att locka med framtida medlemskap, medverkat till att Turkiet har rört sig i demokratisk riktning. Men mycket återstår att göra, vad gäller yttrandefrihet och andra mänskliga friheter. Turkiets konstitution, ett arv från militärdiktaturens 1980-tal, måste ersättas. Men EU:s inflytande bygger på att ett framtida medlemskap framstår som trovärdigt. Den trovärdigheten har urholkats allvarligt av framförallt Tysklands och Frankrikes negativa signaler.
Turkiet är ett stort, ungt land med enorm ekonomisk tillväxt. Det är en spirande stormakt som mycket väl vända sitt intresse åt annat håll. I fredags landade premiärminister Erdogan i Libyens huvudstad Tripoli efter besöken i Egypten och Tunisien. Den arabiska våren sätter också sina spår.
Bryssel måste tydligt visa att Turkiet är välkommet in i EU. Annars finns risken att Europas sjusärdeles vitala man helt tappar intresset för att vara med.
