Mona Sahlin måste ha Sveriges hemskaste toppjobb.
I helgen kunde vi bocka av ännu ett bakslag: "S-väljarna tror inte på Mona Sahlin" dundrade DN över nyheten om att Sahlin har rekordlågt förtroende som partiledare. Igen. Inte bara hos väljarkåren i allmänhet, utan också hos socialdemokratiska väljare.
Sahlin är bara hälften så populär som statsminister Fredrik Reinfeldt. Hon spelar i samma gärdsgårdsserie som småpartiernas ledare, som Göran Hägglund och Lars Ohly.
Det duger inte när man är ledare för världens framgångsrikaste, statsbärande socialdemokrati.
Enkelt uttryckt håller Sahlin på med samma sak som Reinfeldt gjorde före valet 2006: foga ihop en koalition. Men Reinfeldt hade ingenting att förlora. De borgerligas legendariska oenighet, liksom Moderaternas mardrömslika valresultat i "valstugevalet" 2002, gjorde Reinfeldts uppgift till en askungesaga: det kunde bara bli bättre. Alliansens kompromissförmåga kom att ses som fräsch och konstruktiv.
Mona Sahlin, däremot, leder ett parti som tronar på minnen från fornstora dar. Självbilden är magnifik. I decennier kunde partiledarna sturskt proklamera att "vi söker mandat för en Socialdemokratisk regering". Göran Persson var inget undantag.
Så fungerar det inte längre. Alliansen ritade om kartan.
Sahlin har varit piskad att bygga en koalition. Men varje gång hon kompromissar med sina koalitionspartners blir det ett nederlag för det socialdemokratiska egot. Det finns inga bra kompromisser, bara usla nederlag.
Många i arbetarrörelsen, många S-sympatisörer, föreställer sig säkert att allt hade kunnat se så annorlunda ut - att allt hade varit en dans på rödaste rosor - om någon annan än Sahlin hade lett partiet. Kanske någon med slips. Eller den märkligt mytomspunna Margot Wallström.
Men så är det ju inte. Slipsen i fråga, eller Wallström, hade också varit tvungen att kompromissa med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, hade också tvingats ta till brösttoner för att förstora ganska små blockskillnader i sakfrågor, hade tvingats försvara kompromissbeslut med räven illa dold bakom örat.
Sahlin är förstås inte bara ett utbytbart kugghjul. Hon visar varken glädje eller jävlar anamma. Inspirerar inte. Obamafaktor noll. Och så dras hon med Tobleroneaffären, som uppenbarligen har längre preskriptionstid än mord, och som en man hade skakat av sig betydligt snabbare, utan tvekan.
Hon kanske är bättre på koalitionsbyggande än en Nuder eller Wallström hade varit. Men, som sagt, det får hon ändå inga poäng för i nuläget.
För Sahlin hänger allt på att vinna valet. Gör hon det kan hennes läge förbättras radikalt. Men av allt att döma ligger en eventuell valvinst i Maria Wetterstrands händer. Hon har snart lika höga förtroendesiffror som Reinfeldt.
Varför, är inte helt lätt att veta. Vem kan citera de fem viktigaste saker Wetterstrand har sagt? De tre? Två? Hennes främsta styrka kan vara att hon inte är Mona Sahlin.
Sahlin har verkligen värsta jobbet.
