Valsommaren 2006 ägnade sig riskkapitalisten Christer Gardell, med sitt bolag Cevian Capital, åt att köpa in sig i den svenska nationalklenoden AB Volvo. Gardell ville åt företagets stora kassakista.
Den dåvarande statsministern Göran Persson reagerade starkt och ville att AP-fonderna skulle försöka ta kontroll över bolaget. Näringsminister Thomas Östros öppnade för att ändra fondernas placeringsregler om det skulle behövas. Det blev kort sagt ett himla liv och ett varnande exempel på hur frestande det är för politiker att använda pensionsmiljarderna för olika politiska syften.
I dag presenterar regeringens utredare Mats Langensjö sin buffertkapitalutredning. Bakom detta sömniga namn döljer sig det politiska sprängstoff som förvaltningen av AP-fonderna utgör.
I fonderna finns i dag omkring 870 miljarder kronor, och med så mycket pengar måste politikerna förmås att bygga tillräckligt starka - på EU-språk - brandväggar mot sig själva.
Utredare Langensjö vill slå ihop fem AP-fonder till en enda jättelik superfond. Men en sådan maktkoncentration vore riskabel och därför har regeringen i utredningsdirektiven fastslagit att det ska finnas minst tre fonder. Så kommer också utredningens huvudförslag att lyda.
Bakgrunden till att AP-fonderna återigen har utretts är den återkommande kritiken om att förvaltningskostnaderna är för höga och avkastningen varit för låg. Ändå utmärker sig den offentliga förvaltningsnotan inte jämförelse med de privata.
Och det är klart att man alltid i efterhand kan önska sig att de satsade miljarderna lönat sig bättre, men samtidigt utgör också vinstmaximerade pensionsfonder ett av den globala finansekonomins stora problem. Lagom och tryggt i mellanmjölkens land, borde rekommendationen lyda till de statliga pensionsförvaltarna.
Så har det inte alltid varit. Sjätte AP-fondens riskkapitaläventyr borde fortsätta vara en varningslampa när riskkapitalbranschen ständigt kräver friare placeringsregler för AP-fonderna. Själva tanken att just statliga pensionsmiljarder ska användas till riskkapitalförsörjning i mindre onoterade svenska bolag är faktiskt betydligt värre än någon afterworkbar på ett AP-fondskontor. Och dyrare.
Regeringen bör alltså säga nej till Langensjös superfond och det finns inte heller några egentliga skäl att banta antalet AP-fonder. Det finns förstås pengar att spara på en samordning när parallella funktioner slås ihop. Men prislappen för fler fonder får ses som en försäkringsavgift mot maktkoncentration och mer av politisk inblandning.
Sedan kan troligen en kompetentare styrelse göra AP-fonderna mer lönsamma.
Att fack och arbetsgivarorganisationer i korporativ anda fortfarande utses sina ledamöter, eller att ledande kommunpolitiker ansvarar för våra pensionsmiljarder, får anses vara förenat med en viss risk.
