Direktivet går ut på att lagra uppgifter om alla européers mejl, mobilsamtal och sms och detta, förklarade Pehrson, är egentligen inte märkligare än att företag måste ha bokföring. Liknelsen gav en otäckt tydlig bild av hur den ideala relationen mellan stat och medborgare ser ut i övervakningsivrarnas giriga ögon.
Vi är räkenskapsböcker, som för säkerhets skull måste hållas öppna. Metaforen imponerade naturligtvis inte på motståndarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De lyckades bordlägga propositionen i ett år med hjälp av Sverigedemokraterna, som mest ville straffa regeringen.
Sverige är skyldigt att införa direktivet. Och oppositionspartierna skälldes ut som barn som vägrar att borsta tänderna när de flydde undan plikten.
Ansvarslöst, ropade regeringen. Men hur ansvarsfullt är det att införa en lagstiftning som är så menligt inverkade på rätten till privatliv att den i snarlik utformning har fällts i tre EU-länders författningsdomstolar?
Att riksdagen fattade ett klokt beslut blir ännu tydligare när man läser den utvärdering av direktivet som EU-kommissionen äntligen presenterade i går.

Datalagringsdirektivet var en impulsiv reaktion på terrorattentaten i Madrid och London. Exakt hur slarvigt skrivet det är framgår tydligt av EU-kommissionens kartläggning av hur olika det tillämpas i olika länder.
Tanken var att uppgifterna skulle användas för att bekämpa grova brott men på många håll kan de tas fram i samband med mindre förseelser.
I vissa länder krävs domstolsbeslut, medan polisen i andra länder har fri tillgång till informationen. I somliga medlemsstater har ännu fler myndigheter möjlighet att ta reda på hur medborgarna kommunicerar. Att skydda den känsliga datan behöver inte vara något större bekymmer, det ställs inga särskilda krav.
Regeringen kommer säkert att avfärda EU-kommissionens kritik, genom att säga att det är andra länder som står för rättsosäkerheten och att vår tillämpning kommer att vara fin och svensk. Men uppgifterna från datalagringen lär förr eller senare delas som maten på ett alleuropeiskt knytkalas så svenska garantier är inte mycket värda.
Dessutom vet vi ännu inte hur regeringen tänker sig att uppgifterna om vår kommunikation ska få användas.

Det kommer till största delen att regleras när polismetodutredningen blir lag, och att den propositionen inte kom först är skamligt.
EU-kommissionen vill kraftigt förändra, men inte avskaffa, den påtvingade datalagringen. Man anser att den är "värdefull" i brottsbekämpningen och så kan det säkert vara. Men saken utreds inte på ett seriöst sätt av EU-kommissionen.
Har den grova brottsligheten minskat genom datalagringen? Den frågan får inget svar. Allt som bjuds är en handfull anektodiska historier med lyckliga slut.
Ett av EU-rättens kriterier för att inskränkningar av privatlivet ska vara lagliga är att de står i proportion till det goda syfte de ska uppnå. Det är väldigt oklart om datalagringsdirektivet lever upp till det.
Säkert är däremot att direktivet ger EU-länderna möjlighet att ta reda på hur vi rör oss, vilka vi känner, vad vi tycker om - vilka vi är. Det är en diktators våta dröm och ingen vet vem som har makten i morgon. Den insikten fick gamla tiders borgerliga att stå upp mot den här sortens statlig övermakt. Det är sorgligt hur tiderna har förändrats.