Det var en förvånansvärt nyhetsfattig regeringsplattform som de rödgröna presenterade i går.
Det mest uppseendeväckande beskedet är att de rödgröna avstår från att kvotera fler månader i föräldraförsäkringen, trots att alla tre partier i grunden är överens om att detta vore önskvärt. Det är fegt och ett stort svek mot jämställdhetskampen. Om inte ens de rödgröna vågar göra någonting åt denna kvinnofälla, vem ska då göra det? Försöket att dölja detta svek genom att tvinga minsta lilla familjeföretag att upprätta jämställdhetsplaner övertygar ingen.
Det andra som sticker ut är löftet om sänkt maxtaxa inom förskolan. I sin desperata jakt på en valvinnande fråga har de rödgröna dammat av succén från valet 1998, då idén lanserades för första gången.
Maxtaxan är i grunden en klok reform, men det är svårt att se behovet av en ytterligare sänkning. Barnomsorgen är redan generöst subventionerad för föräldrarna. Med sina förslag om maxtaxor och gratis hemtjänsttimmar åt alla över 75 år riskerar de rödgröna att binda ris åt egen rygg. Varför ska ett fattigt vårdbiträde vara med och finansiera så stora favörer åt rika barnfamiljer och pensionärer?

I övrigt är valplattformen mest en upprepning av det vi redan vet. Arbetslinjen ska stegvis monteras ner genom höjda ersättningsnivåer i bidragssystemen och slopade bortre parenteser. Den egna jobbpolitiken består huvudsakligen av diverse byggjobb och praktik- och utbildningsplatser (fackförbundet Byggnads jublar föga oväntat). Visserligen finns det ljusglimtar i manifestet, såsom halverad restaurangmoms, men det förmörkas av en i övrigt företagsfientlig politik. Företagen ska klämmas åt med hårdare lagar - rätt till heltid och skärpt arbetsrätt - liksom med en förmögenhetsskatt som kommer att jaga bort riskkapitalet från Sverige. Att framställa detta som en politik för fler jobb är som att kalla Motormännen en miljörörelse.

Det är uppenbart att de rödgröna inte längre vill ta matchen om den makroekonomiska politiken. Där lämnar man walk over till Anders Borg och finansdepartementet. I stället ska valet vinnas med en retorik om växande klyftor och att man sätter välfärd före skattesänkningar.
Det är svårt att tro att den strategin kommer att lyckas. De rödgröna går nämligen själva fram med radikala skattesänkningsförslag - däribland sammanlagt 17,5 miljarder till pensionärerna. Om det är klyftor man till varje pris vill minska, varför viker man då enorma belopp åt att sänka skatterna för samhällets mest förmögna grupp?
De rödgröna förtjänar en eloge för att de vågar ta klimatutmaningen på allvar trots att det är valrörelse. Där pekar de på en svag punkt hos alliansen. Men i övrigt har trasslat in sig i ologiska resonemang och ofärdiga uppgörelser. De får faktiskt förlåta väljarna om dessa förblir skeptiska.