Carin Jämtin hävdar att stödet för ett snabbspår i valet av ny ordförande är starkt bland de socialdemokratiska partidistrikten. I själva verket handlar det om en rundgång i telefonluren då många distrikstordföranden och lokala partipampar också är representerade i partistyrelsen: Vi föreslår till oss själva hur ordförandevalet ska skötas.
Knappast någon överraskning. För om partimedlemmarna skulle få mer att säga till om - hemska tanke! - så skulle partietablissemanget tappa i inflytande.
Återigen ska det därför förhandlas, myglas, baktalas, maktspelas för att till slut kompromissas och kardinalkollegiet på 68:an avgöra när den vita röken åter ska stiga mot Stockholmshimlen.
Hellre snabbt än bra. Har de verkligen inte lärt sig något av historien? Av hur det gick med de slutna rummens kandidat Håkan Juholt?
Rädslan för öppna falangstrider är också en bekväm ursäkt för att inte vilja släppa i från sig någon makt. Men konflikterna försvinner ändå inte. Är det något som S skulle behöva så är det ett öppet debattklimat för sin politikutveckling; att åsikter stöts och blöts mellan olika partiledarkandidater.
Nu försöker partisekreterare Carin Jämtin i stället inbilla sina medlemmar och svenska folket att partibossarna enbart är upptagna med att diskutera formerna för processen och att några kandidatnamn ännu inte är på tapeten. Vilket ungefär är lika trovärdigt som att Håkan Juholt avgick frivilligt.
Jämtin säger å ena sidan att det är viktigt att inte stressa, å andra sidan att distrikten vill ha en snabb process. Hon har vidare, under sitt telefonerande, upptäckt att det finns olika definitioner på beteckningen "snabb" och att det kan röra sig i spannet från en vecka till ett par veckor. Tänka sig.
Sanningen är förstås att det bakom stängda dörrar pågår en intensiv namndiskussion och att hela havet stormar. Allt prat från Jämtin om formerna är ett försöka förmedla bilden av att ordning och reda råder.
Sanningen är att det finns inga stadgar i partiet som förbjuder sugna partiledarkandidater att bege sig ut på en debattturné i landet precis som vänsterpartister eller centerpartister gjort.
Sanningen är att det finns inga formella hinder för partiet att hålla en rådgivande medlemsomröstning.
Brådskan är en usel ursäkt för att bromsa utvecklingen mot ett mer öppet parti. Det må framstå som en skrämmande tanke för varje maktspelande VU-ledamot, men vi lovar: Även om det skulle saknas en ordinarie partiledare under en tid överlever både Sverige och oppositionspartiet Socialdemokraterna.
Varför inte låta en öppen valprocess ta några månader? Varför inte låta Jämtin vikariera under tiden? Varför inte ta ett stort steg mot ett modernare parti?
Så lär dock inte ske, och hemlighetsmakeriet tar åter över. S får skylla sig själva att de återigen missar en historisk chans till verklig förnyelse.
