Det tillhörde Björn Savén, en framgångsrik riskkapitalist som givit sig in i den lukrativa äldrevårdsbranschen.
När reportern inleder med att ställa den svenska ekonomijournalistikens sedvanliga hur-känns-det-frågor myser Savén framför kameran.
När de besvärliga frågorna sedan avfyras förvrids hans leende och direktören tar genast betäckning på sitt Stureplanskontor utan att lämna minsta kommentar.
Savéns riskkapitalbolag Industri Kapital äger sedan några år vårdbolaget Attendo Care som driver många, och ständigt fler, svenska äldre- och psykiatriboenden.
Bakom allt politiskt tal om ”mångfald” i den offentliga sektorn döljer sig en verklighet där riskkapitalbjässar som Industri Kapital lägger marknaden under sig.
De mindre aktörerna har ofta ingen chans att hävda sig mot riskkapitalägda bolag som Attendo, Carema och Aleris vid kommunala upphandlingar.
Det beror dels på att själva upphandlingarna är så dyra och krångliga att de fordrar storbolagens ekonomi och personalresurser. Det beror också på att exempelvis Attendo förefaller osedvanligt skickliga på att sparka personal.
Men ”Kalla fakta” visade att det dessutom – i Attendos fall – har en förklaring i att Industri kapital använder manipulerade ägarstrukturer för att slippa betala skatt. Attendo ägs av Industri Kapitals fonder i skatteparadiset Jersey, och det är där, bortom svenska skatteverkets horisont, man gör sina stora vinster.
Svenska skattemiljarder tillfaller alltså ett bolag
som dränerar vår framtida välfärd på pengar.

Hur kunde det gå så snett?
Det finns många förklaringar, men den viktigaste är att ordet ”mångfald” blivit en politisk floskel. När Per Schlingmann yttrar det menar han egentligen ingenting, han vill mest låta trevlig.
Att öppna upp den tungrodda, och toppstyrda offentliga sektorn för privata och medborgerliga initiativ är ett stort frihetsprojekt.
Men det har försummats genom att politiker aldrig diskuterar hur de olika driftsformerna kan se ut och hur de ska stödjas. Manegen är krattad för företag vars enda drivkraft är att stoppa undan så många miljoner som möjligt i Jersey.
Så behöver det inte vara. Marknadsekonomins grund är mycket enkel. Fria människor ingår frivilliga avtal med varandra.
Inom den ramen ryms alla möjliga drivkrafter för företagande, och alla möjliga typer av företag. Runt om i världen förs spännande diskussioner om vilka former företagande kan anta i offentlig sektor.
Men i Sverige har vi bilden av företagaren klar för oss – han är en Björn Savén.
Följaktligen görs inte mycket för de sjuksystrar, bybor och engagerade medmänniskor som vill ta över offentlig verksamhet.

Skapandet av en verklig mångfald i offentlig sektor är ett lysande projekt som hittills bara miljöpartiet visat intresse för.
Det skulle kunna vara en perfekt fråga för borgerlig-heten. Innan Schlingmann säger ”mångfald” igen borde han vända blicken mot Storbritannien och studera den verkliga mångfald New Labour har åstadkommit där.
Man har bland annat inrättat en riskkapitalfond ur vilken sociala företag kan söka stöd inför upphandlingsbataljer med storföretagen.
Själva utlåningen görs av en oberoende instans och de återbetalda lånen investeras i fonden.
Det är en av många åtgärder den brittiska regeringen vidtagit för att människor ska få tillgång till riskkapital. Även om de saknar finansbakgrund och inte har girigheten som motor.
En fri offentlig sektor ligger inte i ett fåtal finansmäns händer.
Marknadsekonomin är större än så.