Stockholm har den rikaste, friskaste och mest välutbildade befolkningen i landet. Trots det går stockholmarna till doktorn oftare än några andra svenskar.
Denna pjåskighet är resultatet av en medveten politik. Landstinget med Filippa Reinfeldt i spetsen har velat öka tillgängligheten maximalt. Därför får vårdinrättningarna i Stockholms vårdval - till skillnad från i de andra landstingens varianter - det mesta av sin ersättning i rörlig form, utbetald per läkarbesök.
De har därför allt att vinna på att locka till sig småsnuviga patienter, eller plåstra om skrubbsår. Verkligt sjuka patienter som tar tid att behandla är en sämre affär. Det lönar sig heller inte att erbjuda hjälp på telefon, vilket vore betydligt mer kostnadseffektivt.
Stockholms vårdpolitik har skapat en orkan av efterfrågan, som landstinget tappat kontrollen över. Från förra årets rekordhöga nivå ökade besöken i primärvården med ytterligare 6,8 procent till det första kvartalet i år.
Samtidigt visar landstingets egen långtidsutredning att 23 miljarder kronor kommer att fattas i budgeten om utvecklingen fortsätter på samma sätt fram till 2025. Antingen har Filippa Reinfeldt huvudet djupt begravt i sanden eller så tänker hon sig att de alltmer kräsna stockholmarnas vårdkonsumtion vid det laget inte kommer att finansieras med skattemedel.
Tillgänglighet är en viktig faktor i vården, där svenska landsting historiskt har misslyckats. Men tillgängligheten är långtifrån den enda kvalitetsaspekten och Stockholm är ett exempel på riskerna som finns med att stirra sig blind på den. Principen om att vård ska ges efter behov hamnar lätt i kläm.
Det är också tydligt när det gäller en annan storsatsning på tillgänglighet, den statliga kömiljarden. Pengarna har visserligen minskat köerna avsevärt, vilket är positivt, men till ett i vissa fall alldeles för högt pris.
I en färsk rapport från Socialstyrelsen uttrycker myndigheten stark oro över de "undanträngningseffekter" som miljarden har skapat. Det vill säga att landstingen i sin iver att hinna med så många nya patienter som möjligt negligerar de mest svårbehandlade och snålar in på återbesök. I Västernorrlands landsting har denna logik lett till att ett antal patienter har fått permanenta ögonskador i sin långa väntan på återbesök efter starroperationer.
Utvecklingen mot att landstingen prioriterar lätta behandlingar av relativt friska patienter har vårdpersonal larmat om länge.
När tillgängligheten ska främjas med enkla, mätbara mål är risken alltid stor att vårdgivarna tar smitvägar. Kriterierna för kömiljarden måste bli mer komplexa, och omfatta hela vårdförloppet. På samma sätt bör Stockholms läns landsting lära av de vårdvalssystem som uppmuntrar till verklig kvalitet snarare än maximala antal läkarbesök. Den fasta ersättningen bör vara högre, och mer spegla enskilda patienters vårdbehov.
