Ett scenskifte har ägt rum i svensk politik. Valen 2006 och 2010 handlade i grunden om vilken sida som var landets mest trovärdiga socialdemokrater. Moderaterna insåg att om de någonsin skulle kunna vinna ett val i Sverige så var det i lånta kläder.

De svor trohet mot den svenska modellen och välfärdsstaten och framställde sig själva som det nya arbetarpartiet med bäst politik för de nya jobben. Väljarna gillade vad de såg och gav alliansen sitt förtroende.

Nu är rollerna ombytta. Socialdemokraternas nya ledning Stefan Löfven och Magdalena Andersson tävlar om att vara bättre moderater än Moderaterna själva. På något annat sätt kan man inte tolka duons uppträdande under senare tid.

Om alliansen framstår som regeringsduglig ska Socialdemokraterna framstå som ännu mer regeringsdugliga. Om Borg lutar sig mot ekonomisk forskning ska S vifta ännu ivrigare med forskarrapporter i debatten. Om Reinfeldt och Borg är pragmatiska och sparsamma är Löfven och Andersson pragmatism och ordning och reda personifierade. Och om regeringen har snott jobbfrågan ska S bli sysselsättningens moder.

Socialdemokraterna har helt ­enkelt tänkt att vinna valet på Moderaternas planhalva, på samma sätt som ­Moderaterna tidigare vann valen på Social­demokraternas.

Följden är att vi inte längre har någon opposition värd namnet. Socialdemokraterna tycker precis som regeringen när det gäller eurokrisen. Partiet har ingen annan syn på det finanspolitiska utrymmet än Anders Borg och bråkar varken om vinster i välfärden, jobbskatteavdrag, "pensionärsskatten" eller sjukskrivningarna. Område efter område har man lämnat walkover eller ligger lågt.

Det är en fräck strategi. Men kan den också vinna val? Det finns utan tvekan en hel del som talar till Socialdemokraternas fördel denna gång. Stefan Löfven är personligen populär, till skillnad från företrädarna Juholt, Sahlin och Persson som alla blev sänken för sitt parti. Han omger sig dessutom med ett lag som ­andas kompetens.

Lägg till det att regeringen har suttit vid makten i åtta år hösten 2014. Väljarna har redan börjat tröttna på statsministerns bekymrade uppsyn och på de ständiga upprepningarna om ansvar, arbetslinjen och ordning och reda i finanserna.

Men det finns också mycket som talar emot Socialdemokraternas nya strategi. Löfven har hittills valt att hålla en låg profil och när han väl har framträtt har han inte levt upp till de högt ställda förväntningarna. Premiärtalet i Almedalen i går var visserligen överraskande självsäkert, men frågan är hur långt han kan vrida sitt parti högerut utan att vänsterfalangen vaknar till liv igen.

Och Anders Borg är trots allt bäst på att vara Borg. Det är sannerligen inget fel på Magdalena Anderssons kompetens, men den arbetarrörelse som hon företräder befinner sig på kollisionskurs med forskningen på punkt efter punkt.

Det som nationalekonomer hävdar har effekt på sysselsättningen över tid är nästan uteslutande sådant som är röda skynken för vänstern: måttliga lönelyft, sänkta minimilöner, låg a-kassa, jobbskatteavdrag, slopad värnskatt, lärlingssystem och en fungerande arbetsmarknadspolitik.

Beräkningar på ­finansdepartementet ­visar exempelvis att den höjning av ­a-kassan som Socialdemokratern ut ­lovar kommer att höja arbetslösheten med en dryg procentenhet. Man kan tycka att det är ett bra förslag ändå, men man kan inte låtsas som att det gynnar sysselsättningen.

Löfvens stora nummer om en aktiv näringspolitik är också ett slag i luften. Ett gott företags- och innovationsklimat är visserligen bra för tillväxten, men enligt Sveriges ledande professor i national­ekonomi, Lars Calmfors, finns det inte några studier som pekar på att det skulle öka sysselsättningen.

Erfarenheten visar dessutom att det är oerhört svårt för staten att peka ut var morgondagens innovationer ska komma. Löfvens vision om att staten ska ta ledningen och satsa miljardbelopp på olika stöd riskerar att bli ett stort slöseri med skattepengar.

Sanningen är att Socialdemokraterna är hopplöst på efterkälken både när det gäller jobben och företagens villkor.

Som Calmfors uttryckte det i en intervju med mig i våras, vore det bättre om S erkände att sysselsättningen inte är deras viktigaste prioritering, eftersom partiet hellre satsar på inkomst- utjämning och trygga inkomst- försäkringar.

Det finns många sätt som Social­demokraterna kan vinna valet på - genom att lyfta fram välfärdsfrågorna, tryggheten ­eller kraven på ökad rättvisa. Men att försöka bli bättre på att vara Borg än Borg är svårt.