Den egyptiska polisen har under 30 års tid mycket snabbt och brutalt lyckats kväsa varje antydan till revolt mot landets enväldiga president Hosni Mubarak.
Men de massiva uppror som inleddes den 25 januari - utlyst till "vredens dag" - rasar fortfarande, från norr till söder. Åtminstone sex demonstranter har skjutits ihjäl, tusentals har gripits, och oräkneliga misshandlats, men de unga egyptierna har ett osvikligt mod, inspirerade av den tunisiska erfarenheten att det omöjliga är möjligt.
I går hade leden visserligen tunnats ut, men efter dagens fredagsbön är nya, massiva protester utlysta. Regimen gör sitt yttersta för att strypa tillgången till de sociala medier där revolten organiseras, men de lyckas inte tillräckligt väl.
De egyptiska statskontrollerade medierna visar inga av de bilder som nu hänför världen, men på You Tube kan unga egyptier bland annat se det makalösa filmklipp i vilket en ung man ensam och obeväpnad stoppar en framryckande polisbuss.
Upproret i Egypten är en berättelse om hjältar, men det är tyvärr långtifrån säkert att sagan får ett lyckligt slut. Det finns många likheter med situationen som förebådade den framgångsrika tunisiska revolten, men också många skillnader. Tunisiens Ben Ali blev fullständigt överrumplad av situationen medan Hosni Mubarak länge har handskats med en i jämförelse livskraftig opposition. Han är betydligt bättre förberedd för revolutionärt motstånd. Dessutom företräder Mubarak en arabisk stormakt och har starkt stöd bland både arabiska och västliga ledare.
Fredspristagaren Mohamed el-Baradei, som i går anlände till Kairo, är redo att försöka ena den ledarlösa oppositionen, men han anses av många för kosmopolitisk och verklighetsfrånvänd för att kunna spela en avgörande roll.
Samtidigt är Hosni Mubarak trots allt 82 år gammal, och någon gång måste han träda undan. Hans vilja att låta sin son ärva makten gillas inte av militären, varur nya envåldshärskare förvisso är ivriga att framträda.
Men tiotusentals egyptier har nu riskerat sina liv för en annan utveckling, även i Egypten. Också i Algeriet, Jemen och Jordanien fortsätter protesterna.
Den här fantastiska utvecklingen måste bli slutet på en västpolitik som ständigt sätter strategiska och kommersiella intressen före främjandet av demokratiska krafter och mänskliga rättigheter i arabvärlden.
Den unga generationen i Mellanöstern och Nordafrika vägrar nu att finna sig i ett odemokratiskt öde. De förtjänar allt stöd från västmakterna, som ju säger sig kämpa för, inte västerländska, utan just universella värden.
