Sverigedemokraterna hänger på regeringen och vill tvångsinföra LOV, lagen om valfrihetssystem, i alla kommuner. Regeringen har redan gjort sin vilja känd i budgetpropositionen: om inte alla kommuner har infört lagen 2014, "bör tvingande lagstiftning övervägas".
Skärpningen av LOV skulle innebära att alla privata utförare som uppfyller fastställda krav, kan verka inom äldreomsorgen i hela landet. Dessutom får de hjälp på traven av regeringen.
LOV ger nämligen privata utförare rätt att erbjuda de gamla "tilläggstjänster", alltså mer vård än biståndsbedömarna har ansett vara motiverad. Dessa tjänster får den äldre betala extra för.
Men kommunerna får inte erbjuda tilläggstjänster. I regeringens proposition 2008/09:29 står det att "en kommunal möjlighet att tillhandahålla tilläggstjänster kan medföra negativa konsekvenser för småföretagsamhet".
När äldreminister Maria Larsson lovsjunger LOV offentligt, talar hon dock inte om småföretagsamheten. Hon talar om att äldre kan "välja och välja om", när det finns mångfald. De rön som säger att äldre har svårt att välja, och ännu svårare att välja om, har inte minskat hennes entusiasm. Och i går sade Kenneth Johansson (C) att allt kommer att bli strålande med mer LOV. För "kvalitetssäkring från kommunerna och Socialstyrelsen ska garantera" att inga gamla blir förlorare.
Johansson störs inte av att "kvalitetssäkring" av äldrevården har visat sig vara en ytterst svår konst, hittills, både i offentlig och privat omsorg. Men nu kan han och Centern alltså "garantera" finfin kvalitet överallt.
Det är inte seriöst.
Och privatiseringarna har skötts oseriöst sedan 1991, då den första lagen kom. Ingen systematisk uppföljning initierades. 2001 klagade Kommittén Välfärdsbokslut på kunskapsluckorna, men fortfarande saknas ordentlig statistik, uppföljning och utvärdering. Och den som läser Marta Szebehelys genomgång i antologin "Konkurrensens konsekvenser" kan lätt få intrycket att politikerna aktivt har undvikit kunskapsinhämtning om valfrihetens konsekvenser för de äldre, för vårdkvaliteten och kostnadsutvecklingen.
Det behövdes en kris - Carema-skandalen - för att regeringen skulle kalla till presskonferens och klargöra att en granskning nu ska göras av Socialstyrelsen för att se om det finns kvalitetsskillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg.
Det enda seriösa vore att regeringen slår fast att inga fler reformer kommer att göras förrän man vet mer om hur tidigare reformer har utfallit. Dessutom måste man rimligen lösa de andra problem som togs upp på presskonferensen - kommunernas upphandlingsbrister, meddelandeskyddsfrågan och riskkapitalisternas skattetricks - innan man går vidare.
Låsningarna mellan dem som är för och emot privat äldreomsorg är lamslående. Mer kunskap borde kunna ändra på det - förutsatt att alla parter sätter de äldres välfärd, inget annat, i högsätet.
