Sommarens stora debatt är den om hitlåten "Dunka mig gul och blå". Men borde inte en debatt rymma åtminstone två stridande parter?
Inom kd pågår just nu en mycket intressant abortstrid. Men det är inte kring det som det samlade intresset för moralism och kvinnors rättigheter riktas utan mot en poplåt. En slö svensk poplåt ingen hört men alla snackar om.
Låt oss ta det från början: en radiochef på SR Kronoberg beslutar under våren att Frida Muranius ”Dunka mig gul och blå” ska plockas bort från låtlistorna. Ytterligare en radiochef tar samma beslut. Vad mer? Nej, det var just inget mer, detta är hela det samlade debattstoffet för sommarens verkliga kulturdebatt: en poplåt och ett par lokalradiostationer. Hur är det möjligt? När alla ändå kan få tag på låten via till exempel Frida Muranius egen My Space-sida? Eller landets övriga radiostationer, för den delen.
Jo, för på vägen från verklighet till debatt händer något mycket märkligt. Våra vänner radiocheferna utrustas med ideologi. Bloggosfären surrar i gång om ”mumiefeminister”, ”moralistfeminister”, ”radikalfeminister” och ”särartsfeminister”.
Två radiochefer som aldrig bekänt sig som feminister är snart en hel kvinnorörelse, en kvinnorörelse som enade slår mot en enda amatörmusiker. Och ja, då är det klart att slaget genererar rubriker.
Det är bara det att någon sammanhållen feministisk kritik aldrig har formulerats. Det heter att låten ”har kritiserats för att… ” men någon avsändare av kritiken kan följaktligen inte redovisas, inte någonstans.
Det är i den här sortens inhemska populärkultursnack som den oheliga alliansen mellan bloggar utan källkritik och slappa journalister blir som tydligast. Någon hävdar något. En reporter på en lokaltidning vidarebefordrar. Och snart står spalterna som spön i backen. Så har vi till slut en debatt utan två kombattanter. Och mitt i allt kliver Carina Rydberg in och känner sig djupt kränkt.
För att ta det från början. Det finns ingen gemensam feministisk ideologi kring frågor och sex och kärlek. Det finns kända radikalfeministiska teoretiker som Andrea Dworkin som har publicerat åtskilliga verk om pornografins språk och bruk. Den som vill förstå andra vågens feminism och dess kritik mot heterosexuella relationer bör definitivt läsa henne.
Men en radiochef som lamt hänvisar till ”kvinnovåld” och att lyssnare kan uppfatta låten som ”stötande” gör ingen tung feministisk debattör.
Men den feministiska hetsbilden dyker upp allt oftare. Ansiktslösa men enade. Feminister mot sex, mot reklam, mot MTV, mot prostituerade, mot dåliga flickor i största allmänhet vad det nu är. Petra Östergrens utlovade uppgörelse med svensk feminism i boken ”Porr, horor och feminister” visade sig vid närmare läsning inskränka sig till Inger Segelström.
Och nu, när det inte ens är möjligt är namnge en enda feminist innan ”feminister” åker på råstryk i varenda upptänklig kolumn och blogg är det kanske dags att ställa sig frågan: är hon som sjunger om att dunkas gul och blå verkligen den mest provokativa?
