"Efter ett andra stort utbrott av tarmparasiter på några månader väcks frågor om hur säkert det är att dricka vatten ur kranen."
Så skrev TT i går i ett telegram apropå denoroande utvecklingen i Skellefteå. Men de allra flesta svenskar är nog ändå ganska trygga i förhållande till sitt vatten. När vi vrider på en kran förväntar vi oss att kallt, glittrande, friskt vatten ska strömma fram, livgivande och obegränsat, som urmytologins ymnighetshorn.
Och vi blir sällan besvikna. Vi är lyckligt lottade. Svensken använder omkring 160 liter rent, välkontrollerat vatten per dygn och person:10 liter för dryck och mat, 30 liter för toaspolning, 30 liter för disk,20 liter för tvätt, 60 liter för personlig hygien och 10 liter för ditt och datt.
I USA är siffran 350 liter per capita och dag. Samtidigt saknar över en miljard människor rent dricksvatten. Varje dag dör 3 900 barn av vattenburna sjukdomar och 1,8 miljoner människor dör varje år av diarrésjukdomar.

Vad kan man göra åt den skevheten? Ska länder som Sverige skicka friskt vatten som bistånd till utsatta länder? Nej, det är förstås ingen hållbar plan.
Men, hävdar bland annat forskaren Johan Rockström, en miljard människor skulle kunna lyftas ur vattenfattigdom om vattnet användes klokare. Det vanliga är att man använder "blått vatten", alltså vattendragsvatten och grundvatten, men låter det "gröna vattnet", nederbörden, förslösas. Det skulle man kunna använda mycket mer effektivt i jordbruket, genom smarta bevattningsanläggningar. Här har bistånd betydelse.
Bättre grönvattenhushållning minskar, menlöser inte världens ökande vattenproblem. Enligt Rockström kommer 59 procent av världensbefolkning att stå inför blåvattenbrist år 2050 och 36 procent kommer att lida brist på både grönt och blått vatten. Kort sagt, en tredjedel av mänskligheten kommer att leva i länder som inte har vatten nog att producera sin egen mat, även om regnvattnet skulle användas effektivt.

Somliga fruktar att vattenbristen kommer att leda till konflikter. Många vattensystem delas av flera länder, exempelvis. Ett land som ligger nedströms kan få sin livlina uttunnad, förgiftad eller avklippt av länder som ligger uppströms. Ju större vattenbrist, desto större risk för konflikter.
Kinas ökande behov av att vattna sin tillväxt gör att man bygger dammar i flygande fart längs detibetanska floderna. Det gör länderna nedströms, som Indien, nervösa. Kina kontrar med att det är bättre ur klimatsynpunkt att man använder vattenkraft i stället för kolkraft. Och det är ju sant.
Växthuseffekten är ett annat hot mot färskvattentillgången, förstås. Himalayaglaciärerna har redan börjat tyna. Om de smälter bort innebär det en katastrof för en miljard människor kring Ganges och Gula floden.
Dessutom kommer torkan att förvärras i redan vattenstressade länder, ju varmare det blir.
Vi kan inte exportera vatten, men vi kan minska mänskligt lidande genom att använda mindre av de resurser som sätter klimatsystemen på spel.