VISBY. I kväll begår Åsa Romson och Gustav Fridolin sin Almedalsdebut som språkrör. De är i dubbel mening gröna.
Vi får se om åhörarna kommer, eller om de tagit friår någon annanstans.
Men den riktigt stora publiken kommer nog på fredag - med en väderreservation - när Håkan Juholt premiärtalar. Jimmie Åkesson kommer sist och på söndag, vilket inte behöver vara någon nackdel för SD. Enligt partiernas rullande schema får Åkesson den attraktiva tisdagen under valåret 2014.
Sedan gäller det förstås att ha något politiskt begåvat att säga. Och då har SD allvarliga problem. Oavsett veckodag och år.
Det är 43 år sedan Olof Palme klev upp på lastbilsflaket nere vid Kruttornet och då, 1968, höll ett tal om Tjeckoslovakiens och Vietnams rätt till självbestämmande. För underhållningen stod Resos rödrockar och en kör från Nacka ABF.
Sedan dess har fenomenet politikerveckan i Almedalen bytt skepnad till Almedalsveckan. Så sent som under 1990-talet vägrade en del borgerliga - och barnsliga - partiledare att tala här då Almedalstal var något alldeles för "socialdemokratiskt".
Jag går tillbaka i mina texter från tidigare år här i Visby och finner att det var "sanslöst" många programpunkter 2005. Då var det 230 stycken och när det i år är 1 416 stycken avstår jag från att närmare kommentera antalet.
Med åren har det också utvecklats en speciell debattgenre: För eller emot fenomenet Almedalen. Det fanns dom som under 1990-talet tvärsäkert förutspådde Almedalsveckans snara död. Att samtliga partiledare, inklusive en hel del blivande, är på plats ett mellanvalsår är i sig ett rekord och bevis på veckans betydelse.
Låt mig bara konstatera att denna vecka är något fullständigt världsunikt och som vi med stolthet kan exportera till andra länder. Danskarna har nu testat på Bornholm, Norge är på gång och ett gäng sydkoreaner är på plats för att lära sig att hålla ett seminarium.
Veckan håller nu på att etablera sig som ett eget seminarieämne. På tisdag håller ABF ett lunchseminarium med rubriken "Vems Almedalen? Demokratisk mötesplats eller näringslivets påverkanstorg."
Tja, svaret måste väl bli: både och. Enligt ABF har veckan "allt mer präglats av lobbyister och rosémingel".
Och ABF har naturligtvis aldrig lobbat för mer pengar till sin bildningsverksamhet, eller? Detta studieförbund, närstående Socialdemokraterna, har aldrig utnyttjat sina politiska kontakter för att höja cirkelbidragen, eller? Och är verkligen rosémingel där gästerna ständigt pratar politik inte en demokratisk mötesplats?
Till skillnad från ABF:s cirkelverksamhet är denna folkbildningsfestival i Visby helt avgiftsfri. Intet ont om ABF:s kurskatalog, men utbudet under denna vecka är betydligt mer varierat och kvalificerat. Och för alla samhällsintresserade svenskar som inte har möjlighet att åka till Gotland finns det allt fler olika digitala lösningar att följa tal, debatter och seminarier på distans. Ett Almedalens Bildningsförbund, alltså.
Almedalsveckan ska självfallet granskas kritiskt. Det faktum att lobbyister - som ABF - kommer ut i solljuset här i Visby, gör det också betydligt enklare. Det är den där ytliga, korkade kritiken mot att människor möts, samtalar, nätverkar, skrattar, lär sig nya saker som jag främst vänder mig emot.
Sedan borde väl någon entreprenör kunna fixa flaskhalsen: bostadsbristen. Hallå, Pigge Werkelin, varför har du inte abonnerat den där Finlandsfärjan och lagt den i hamnen?
ledarskribent
