Det ligger en sorglig ironi i att de islamistiska upplopp som nu sprids över Mellanöstern utgick från just Egypten och Libyen.

Liknande reaktioner på upplevda kränkningar av islam har synts många gånger i arabvärlden de senaste decennierna. Men då i diktaturstater, där medborgarna annars inte har haft friheten att demonstrera. Både sekulära och religiösa despoter har eldat på människors känslor av förorättelse, exempelvis efter Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna. På så sätt har de kunnat skingra det farligare missnöjet inför sådant som borde beröra folken mer: fattigdom och förtryck, till exempel.

Men till slut reste sig folken och krävde sin rätt som människor och medborgare, inte bara som muslimer. I bland annat Egypten och Libyen störtades diktatorer. Det fanns stora förhoppningar om att detta skulle leda till att de destruktiva frågorna om identitet och religion skulle förlora sin lockelse i samhällsdebatten. De senaste dagarnas tragiska händelseutveckling visar att så ännu inte är fallet. En salafistisk egyptisk tv-kanal kunde på nolltid uppvigla tusentals människor genom att göra dem medvetna om ett mystiskt, antimuslimskt filmklipp som legat på Youtube i månader utan att någon brytt sig.

Det nya Egyptens oförmåga att skydda USA:s ambassad för tankarna till hur stater som Syrien lät våldsamma mobbar storma danska beskickningar år 2006. Det faktum att president Mursi i sitt märkligt senkomna uttalande nästan uteslutande fokuserade på filmklippets förfärlighet visar att de protester som relativt få deltog i ändå har ett ganska brett stöd. Hans parti har dessutom utlyst nya protester efter fredagsbönen, trots risken för mer våld.

I Libyen stöds de radikala islamisterna av betydligt färre och den libyska övergångsregeringen har hanterat tragedin föredömligt.

Upploppen är inget skäl att, som delar av den amerikanska högern nu gör, döma ut den arabiska våren. Den religiösa vreden har formats av decenniers förtryck. Men det är tydligt att radikal islamism förblir ett allvarligt hot mot både säkerhet och demokrati. Särskilt som fundamentalisterna lever i en symbios med muslimhatare i Väst. En illasinnad teckning eller film räcker för att den som påstår att muslimer är våldsamma ska kunna bevisa sin tes. Lika lite räcker för att muslimska fundamentalister ska kunna övertyga fattiga landsmän om att västvärlden verkligen hatar dem.

Hur vedervärdiga muslimhatarnas provokationer än är så ligger skulden för våldsamheter alltid hos våldsverkarna. Om de senaste upploppen leder till mer censur har fundamentalisterna vunnit. Den muslimska världen måste lära sig att leva med fria, globala informationsflöden. Men då krävs politiska och religiösa ledare som vågar fördöma extremismen i stället för att dra fördel av den.