Det nya, auktoritära Ryssland föddes inte när landet invaderade Georgien. Historien börjar långt tidigare. Redan när Putin tog över makten fanns varningstecken och de senaste fem åren har de blivit alltmer illavarslande. De hårda tonerna mot grannländer som Ukraina och Estland har varit ett preludium. Det var inte Georgienkriget i sig som ändrade maktbalansen, aggressionen var ett sätt för Ryssland att visa en handlingsförlamad omvärld att den redan hade rubbats. Det känns därför inte förtroendeingivande när försvarsminister Sten Tolgfors, med anledning av krigsutbrottet, ser sig tvungen att göra en förnyad säkerhetspolitisk bedömning innan försvarspropositionen kan läggas fram. Risken för ett krig i Georgien har varit påtaglig under lång tid.
Sverige har länge tagit alltför lätt på Rysslands alltmer aggressiva framtoning. Så sent som i december menade försvarsberedningen att klimatförändringarna är vårt dominerande hot. Det är bra att synen på Ryssland nyktrar till.

Men ger Georgienkriget Tolgfors anledning att ompröva omställningen av det svenska försvaret? Många av försvarsministerns fiender lär nu ta tillfället i akt att kräva en kursomläggning.
Men i själva verket är det slimmade insatsförsvaret en betydligt bättre rustning mot ryssen än vårt gamla tungrodda invasionsförsvar. Det är för det första högst osannolikt att en svensk konflikt med Ryssland skulle bestå i att de invaderade oss. Om det trots allt hände skulle stridsovana, stillastående regementen knappast vara ett särskilt bra värn. De internationella insatserna skapar inte bara fred och stabilitet i nödställda områden utan ger oss också stridsvana soldater, redo att försvara svenska intressen. Genom internationell samverkan med andra länder knyter vi också viktiga kontakter som gagnar vår nationella säkerhet. Den aspekten talar man dock inte högt om, eftersom alliansfriheten fortfarande råder på pappret.

Nu måste försvarsministern våga diskutera Nato. Det är givetvis en absurd tanke att Sverige skulle hålla sig med ett försvar som ensamt kan stå emot en fullskalig rysk invasion. Men det är lika självklart att Sveriges gränser måste kunna försvaras.
Ett Natomedlemskap är en naturlig och nödvändig förlängning av försvarsomställningen. Frågan handlar heller inte bara om vårt nationella egenintresse. På ena sidan konfliktlinjen finns ett alltmer aggressivt Ryssland, på den andra en allians av demokratier. Genom ett Natomedlemskap skulle vi aktivt solidarisera oss med de demokratier som har oturen att ligga inom den "ryska intressesfären".
Att Tolgfors nu begär mer betänketid spär på tvivlen kring hans sätt att sköta försvarspolitiken. Men hans prioriteringar är i grunden de rätta. Försvaret måste få ordning på ekonomin och fortsätta att ställas om för att klara snabba insatser.