Om en dryg vecka - den 1 juli - tar Frankrike över ledartröjan inom EU- kretsen. Det lär bli ett bekymmersamt halvår för unionen.
För det mesta som Frankrike säger "oui" till finns det goda skäl att säga "non" till. Och till råga på allt leds det blivande ordförandelandet av president Nicolas Sarkozy, som inte bara kännetecknas av en outtröttlig aktivism och oberäknelighet, utan aldrig kan ha slutfört ett grupparbete under sin skoltid.
Under midsommarhelgen samlades EU:s ledare i Bryssel för ett toppmöte. Det givna temat var Irlands nej till Lissabonfördraget i folkomröstningen nyligen och hur unionen ska ta sig ur den kris som uppstått. Men det visade sig snabbt att EU:s främsta problem faktiskt inte är Irlands rungande nej, utan de djupa sprickorna i synen på Europas avgörande framtidsfrågor.
Ta utvidgningen till exempel. Genast tog Frankrike och Tyskland tillfället i akt att villkora fortsatt utvidgning med att Lissabonfördraget röstas igenom. Det är att dra den sämsta möjliga slutsatsen av den kris som uppstått. Sanningen är ju att EU faktiskt skulle kunna klara sig hyggligt utan ett nytt fördrag framöver givet att man håller liv i EU:s största framgångssaga - utvidgningen.
Om möjligt än mer kortsiktigt och populistiskt är det franska utspelet om bränslepriserna. Just som man trodde att EU hade vaknat upp till det
existentiella hot som klimatförändringarna utgör försöker nu ett antal medlemsländer med Frankrike i spetsen inleda en motoffensiv. EU:s fokus ska inte längre vara att göra det dyrare att smutsa ner, utan att hitta sätt att göra det billigare.
Det är knappt att man tror att det är sant. Hur kan EU, som med rätta pekat finger åt USA och höjt sin miljöprofil inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn nästa år, över huvud taget överväga att införa skattelättnader av bensin-
priset? Med vilken trovärdighet kan man då pressa omvärlden i miljöfrågan? Snacka om att skjuta sig själv i foten.
För att göra det hela etter värre gav toppmötet dessutom EU-kommissionen i uppdrag att se hur man kan öka stödet till fiskeindustrin. Som om inte det akuta problemet var det rakt motsatta: att stödet till fiskenäringen snabbt måste avvecklas om det över huvud taget ska finnas någon fisk kvar i haven.
EU tycks med andra ord vara på väg att slå in på en huvudlös kurs på område efter område. Statsminister Fredrik Reinfeldt förtjänar beröm för att han protesterade bäst han kunde under toppmötet mot de protektionistiska och populistiska vindar som nu blåser.
Det är en kamp som han måste fortsätta inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa höst. Frankrike kommer som första och största land i den trojka som ska leda EU de närmaste 18 månaderna att pressa på hårt för att driva igenom den egna dagordningen. Reinfeldt och Sverige måste orka stå emot det trycket och med samma envishet verka för en frihandelsinriktad och klimatsmart union.
Det blir en prövning som heter duga för statsminister Reinfeldt.
