Turkiets ambassadör i Sverige, Zergün Korutürk, sörjer knappast att hon nu kallats hem. Hon sägs tillhöra det traditionella, kemalistiska gardet som inte applåderar processen för att göra landet salongsfähigt i Europa. Då kunde hon inte vara på något sämre ställe än i Stockholm. Sverige är det land som jämte Storbritannien starkast stöder en turkisk EU-anslutning. Alla partier i riksdagen är positiva till att införliva landet i unionen, såvida det uppfyller kraven. Och utrikesminister Carl Bildt är en varm vän av idén om EU-landet Turkiet. Ställ det mot den öppet fientliga inställningen i bland annat Frankrike, Tyskland och Polen.
Det var visserligen väntat att Turkiet skulle markera mot riksdagens beslut att rösta ja till att erkänna folkmordet. Men likväl är det såväl otaktiskt som dumt att kalla hem ambassadören i protest och ställa in besöket av premiärminister Erdogan. Någon gång måste Turkiet svälja stoltheten och vädra ut sin historia. Man kan inte fortsätta förneka slakten 1915 av armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker i det forna ottomanska riket.

Däremot var det olyckligt att riksdagen i veckan röstade för att folkmordet ska kallas - folkmord. Det är märkligt att vår riksdag ägnar sig att etikettera händelser i historien.
Tyvärr kommer händelserna i Sverige främst att gynna de konservativa krafterna i Turkiet. Bara minuter efter att riksdagen fattat beslutet krävde den turkiska oppositionen, bestående av nationalistiska bakåtsträvare, att den påbörjade dialogen med Armenien ska avbrytas. Det finns nu risk för att den viktiga normaliseringen av relationen länderna emellan störs.
Kampen för att göra Turkiet till ett modernt, demokratiskt land handlar främst om att bekämpa de ultranationalistiska krafter som anser sig verka i landsfadern Kemal Atatürks anda. Det islamdemokratiska regeringspartiet AKP för sakta landet i rätt riktning, men det går långsamt. Lite för långsamt. Minoriteterna har fått större frihet än tidigare; dock återstår mycket arbete. Yttrandefriheten har blivit större, men den är fortfarande kringskuren av lagparagraf 301 mot förolämpningar av "det turkiska".

Ett gott tecken är att man tycks ha skärpt tonen mot kemalisterna, särskilt starka i statsförvaltningen och försvaret. Den senaste tidens gripanden av militärer misstänkta för att planera en statskupp visar att man vågar sätt hårt mot hårt.
Landet befinner sig i en trög process för att gå från "turkarnas republik" till att bli republiken Turkiet, där alla får vara medborgare med lika fri- och rättigheter.
Men för att drömmen om EU ska bli verklighet börjar det bli dags att öka takten i förändringsarbetet. I veckan hade turkarna en gyllene chans att visa att de inte måste agera som sårade nationalister så fort något går dem emot. Synd att man inte tog chansen.