Svensk försvarsdebatt följer almanackan. När det är dags för organisationen Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fylls plötsligt debattsidorna av försvarsminister Sten Tolgfors. Lika optimistisk som försvarsministern brukar vara i sin verklighetsbeskrivning, lika pessimistisk brukar SvD:s försvarsreporter Mikael Holmström vara i sina artiklar inför Sälen-konferensen. Same procedure as last year, alltså.
I år handlar Holmströms väckarklocka om att det i dag skulle ta två år (!) att mobilisera hela det nya insatsförsvaret, i det fall Sverige skulle utsättas för ett militärt hot.
Vår beredskap framstår långt ifrån god. Men då Sverige, utifrån alla tillgängliga hotbilder, inte ser ut att drabbas av något krig inom de närmaste åren kan vi faktiskt fortsätta att sova gott om natten. Det är dock inget argument för att sluta tänka långsiktigt. Hur man än bygger den svenska försvarsförmågan; hur försvarsmakten än lyckas sjösätta det nya insatsförsvaret så kvarstår gamla vanliga fakta: vi förblir beroende av Nato.
Sten Tolgfors var också snabb med att replikera. Det finns gott om tid att höja beredskapen då försvaret har ytterligare tre år på sig att genomföra reformen.
I sitt tal på konferensen pekade Tolgfors på hur många andra länder till följd av skuldkrisen tvingas skära i sina försvarsbudgetar, medan det inte är aktuellt för svensk del. Nyckeln till ett effektivare försvar finns i internationellt samarbete och ökad specialisering, betonade försvarsministern.
Det är också så Sten Tolgfors hoppas undvika att vårt försvar trillar ner i nya ekonomiska svarta hål.
Risken är nämligen överhängande att kostnaderna för det nya personalförsörjningssystemet blir ännu en gökunge. Det räcker ju inte att locka sökanden till alla tjänster. För att personalen ska stanna kvar måste det också finnas meningsfulla arbetsuppgifter, samtidigt som försvarsmakten måste betala marknadsmässiga löner.
Visst är det välkommet om det nordiska försvarssamarbetet både kan utökas och fördjupas. Problemet kvarstår dock: Sverige och Finland är till skillnad från Norge och Danmark inte med i Nato.
Sverige är kanske den mest engagerade icke-medlemmen. Tolgfors underströk också att partnerlandet Sverige "har uppvärderats väsentligt i USA:s och Natos ögon", då vi är en så kallad "nettobidragsgivare". Översatt till svenska betyder det att svenska insatser i Libyen och i Afghanistan också handlar om att köpa oss försvarsgarantier från Nato.
Det anmärkningsvärda är att vi har en försvarsminister som skryter om hur uppskattade vi är av Nato; om hur "interoperabla" och anpassade vi är millitärt, men samtidigt vägrar att tillsätta en utredning om svenskt medlemskap. Trots att vi är ett slags de facto-medlem.
En utredning skulle dessutom bidra till att försvarsdebatten inte bara följde almanackan för Folk och Försvars årliga konferens.
