Varje dag flyttar två busslaster med människor in till Stockholm. Men antalet nya bostäder som byggs täcker i bästa fall hälften av behovet. Så har det sett ut i snart ett decennium. Bostadsbristen är så akut att den pekas ut som det största hotet mot huvudstadens internationella konkurrenskraft.

Forskare och andra nyckelpersoner hittar ingenstans att bo och ungdomar tvingas tacka nej till arbete och utbildning på grund av bostadsbristen. Situationen i Göteborg och Malmö ligger inte långt efter.

Även underhållet ligger i träda. Hundratusentals lägenheter inom miljonprogrammet är i akut behov av renovering, enligt analysföretaget Industrifakta. Om inget görs inom de närmaste åren kan husen behöva rivas.

Det politiska svaret på detta haveri har hittills varit att sticka huvudet i sanden (regeringen) eller att lova en återgång till subventionseländet (oppositionen). Regeringen har underlättat andrahandsuthyrning, petat i lite skattesatser och satt press på kommunerna, men grundproblemet, hyresregleringen, har man lämnat därhän.

De rödgröna partierna vill i stället satsa skattepengar på att få i gång byggandet igen. Det är en vettlös politik på flera sätt. För det första är det stötande att satsa skattepengar på att bygga bostäder som i stället skulle kunna gå till skola och äldreomsorg. För det andra visar erfarenheten att statliga subventioner driver upp kostnader i alla led. Vi ska vara oerhört glada att Sverige har avvecklat de bostadssubventioner som under många år tyngde budgeten.

Men alternativet till stödverksamhet kan inte vara att rulla tummarna. Som Assar Lindbeck konstaterar i sina nyutgivna memoarer har hyresregleringen från 1942 skapat en 70 år lång katastrof.

När de privata byggherrarna inte kan ta ut marknadspris för lägenheterna - och kommunerna inte längre har råd att kliva in som ersättare - finns det ingen som håller upp bostadsbyggandet och renoveringarna. Hyresregleringen är inte ensam om att kasta grus i byggmaskineriet; den kommunala planprocessen, mängden detaljregleringar och skyhöga byggkostnader gör sitt till för att försvåra nybyggen. Men det går inte att blunda för att vi har en marknad som inte fungerar som en marknad.

Självfallet finns det mängder av sociala hänsyn att ta i samband med en marknadsanpassning av hyrorna. Människor ska inte kastas ut på gatan från en dag till en annan på grund av chockhöjda hyror exempelvis.

Samtidigt är det högst tveksamt om dagens system uppnår några av de sociala mål som hyresregleringen syftar till. I brist på en vit marknad har vi fått en svart marknad där kontakter och pengar under bordet avgör ditt boende.

Vi har inte råd med en regering som saknar en bostadspolitik. Det är dags att tillsätta en utredning om att avveckla hyresregleringen.