Från och med nästa år ska föräldrar kunna göra RUT-avdrag för läxhjälp har regeringen lovat. Men detaljerna i förslaget är fortfarande höljda i dunkel, till skatteverkets förtret. Myndigheten vill veta vad för slags läxhjälpare föräldrarna ska få anlita.

Enligt dagens regler ska RUT-avdraget omfatta sådana tjänster som hushållen skulle kunna utföra själva. Dit hör till exempel barnpassning. Därför kan föräldrar till barn i grundskolan redan i dag göra avdrag för läxhjälp, om den kan bokföras som barnvaktande. Men eftersom gymnasieungdomar knappast behöver nannies är deras privata läxhjälp inte skattesubventionerad. Det vill regeringen ändra på.

När läxhjälpen är mer kvalificerad och inte kan maskeras som barnpassning behöver reglerna tydliggöras. Att regeringen låter skatteverket sväva i ovisshet bara några månader innan den tänkta reformens införande är anmärkningsvärt. Men märkligast av allt är att ett så uselt förslag överhuvudtaget har förts fram.

Den svenska skolan blir allt mindre jämlik. Föräldrars utbildningsnivå har fått en mer avgörande betydelse för elevers resultat. Bara 45 procent av barnen till föräldrar utan gymnasial utbildning får själva slutbetyg efter tre år på gymnasiet, jämfört med 78 procent av barnen till högskoleutbildade. Det borde vara regeringens stora bekymmer. Skolan är samhällets chans att kompensera barn som fötts med sämre kort på handen och den chansen har försummats. Det är stötande att i det läget införa skattesubventioner som riskerar att öka de lyckligt lottade barnens försprång ytterligare.

Avdraget som föreslås kommer inte att kosta några större summor pengar. Vi vet inte hur stora effekter det kommer att få. Men problemet med läxhjälpsavdraget ligger inte minst i budskapet det förmedlar.

Politik är en fråga om prioriteringar och föreslagna reformer säger något om hur politiker ser på världen. Regeringens satsning på läxhjälpsrut uttrycker en oroväckande okunskap om, eller ointresse för, svenska barns villkor.

De som främst behöver statliga insatser för att få läxhjälp är inte den avdragsgilla medelklassens barn. Det är framför allt barnen till föräldrar i de lägre socioekonomiska skikten som inte kan få hjälp hemma. Eftersom möjligheterna är så olika borde regeringen se till att skolorna erbjuder läxhjälp. En sådan satsning, som Socialdemokraterna nu föreslår, borde ligga närmre till hands för en liberalt sinnad regering.

Det liberala idealet kan inte uppnås utan en klasskompenserande skola. Barn kan inte växa upp till självständiga individer, kapabla att göra förnuftiga val, utan en god utbildning. Regeringen borde skrota läxhjälpsrut och i stället koncentrera sig på att ge svenska elever mer jämbördiga chanser att lyckas i livet.