I veckan har världen firat att demokratin för tjugo år sedan vann det kalla kriget. Samtidigt pågår en ny stormaktskamp med civilisationen som insats.
Den här gången mellan USA och Kina. De rustar inte för krig utan för tillväxt. Länderna upprätthåller en terrorbalans, eller utsläppsbalans snarare, som blockerar varje framsteg i det globala klimatarbetet.
Följaktligen tillkännagav Barack Obama i går vad som länge varit uppenbart; att det inte blir något bindande klimatavtal på toppmötet i Köpenhamn i december.
I stället ställer han sig bakom ett danskt förslag till en "tvåstegsprocess" där "steg ett" förvisso inte är något steg alls. Toppmötet kommer blott att utmynna i vackra skrivelser om att länderna tar klimathotet på allvar. Allt väsentligt skjuts på framtiden. Så köper man sig mer tid, när det knappt finns någon tid att lösa frågorna om utsläppsmål, om hur bördorna ska fördelas, om vilket klimatbistånd den fattiga världen ska få av den rika. Det är tragiskt att det blivit så här, dock inte oförståeligt.

USA måste förmå att ta ledningen i förhandlingarna men Obama har trots goda avsikter inte lyckats göra det. Han har haft väldigt lite tid, knappt ett år, att bryta med Bushtraditionen av klimatpolitiskt obstruerande och få till utsläppsminskande lagstiftning i kongressen. Under samma tid har USA befunnit sig i en djup ekonomisk kris. Amerikanerna känner en stark oro för framtiden. Man fruktar att USA genom att åta sig kraftiga utsläppsminskningar dömer sig själva till armod och Kina till världsherravälde. Utsikterna känns givetvis obehagliga när Kina, genom en shoppingorgie i statsobligationer, skaffat sig betydande makt över USA:s krassliga ekonomi.
Kina å sin sida tycker sig ha en moralisk rätt att öka sina utsläpp för att nå nya tillväxthöjder. Visst låter det egoistiskt. Man ska dock komma ihåg att den genomsnittliga kinesen knappast är någon krösus. Trots de ekonomiska framstegen råder fortfarande fattigdom ute i provinserna. Och kineserna har ju rätt i att det var den rika världen "som började" när det gäller global uppvärmning även om argumentet har en sandlådeklang.

Trots att de båda stormakternas agerande i någon mån är förståeligt är det förbluffande irrationellt. Vad spelar det för roll om USA och Kina på kort sikt blir rikare i en värld som förvandlas till öken? Kraftiga klimatförändringar kommer att kosta ofattbart mycket pengar. Det vet de båda stormakterna. Ändå fortsätter de sitt chicken race.
Barack Obama höll under sin Asienturné i veckan ett vackert tal om att USA och Kina i stället för att känna sig hotade av varandra måste se till gemensamma intressen. Det är ett budskap han måste befästa på hemmaplan. Så kan också Kina väckas ur sin koldoftande drömvärld.