När Aftonbladet gjorde en rankning av socialstyrelsens siffror på landets äldreboenden så var tre av de 20 bästa privata. När Göteborgs kommun gjorde brukarenkät för äldreomsorgen i fjol var det ganska jämnt skägg - men de privata låg ändå tre procentenheter högre i nöjdhet. Både bland de boende och deras anhöriga, störst skillnad i enskild favör var det när det gäller aktiviteter.
Nu när debattens vågor går höga, ska man akta sig för att dra alla privata utförare över en kam. Det är lika fel som att dra alla kommunala boenden över en kam. Vinstintressen i privata bolag har med rätta debatterats hårt - man måste vara ytterligt naiv för att se den drivkraften som oproblematisk. Men det finns kommunpolitiker som sparar in på personalen på demensboenden, väl medvetna om att just dementa inte kan larma.
En god sak som skepsisen kring de privata äldreboendena har medfört är en insikt om att även de kommunala boendena måste synas i sömmarna, precis lika kritiskt. Förr dominerade inställningen att offentligt utförd vård och omsorg var ganska oproblematisk: det var klart att allting sköttes så bra det var möjligt!
Den blåögdheten var också naiv.
Tillsyn är enormt viktigt. Den bör ske ofta och den bör - naturligtvis - göras oanmält. Men man ska inte bedra sig; det kan gå lång tid mellan visiterna och det behövs ett verkligt tränat öga hos kontrollanten för att se de brister som inte är direkt avläsbara i form av illa skötta liggsår. Och när missförhållanden väl har upptäckts - hur länge ska brukarna behöva vänta innan skutan har vänts? Hur mycket mänskligt lidande ska det få kosta?

Det absolut viktigaste för kvaliteten i den privat drivna vården och hemtjänsten är att kommunerna - politikerna och tjänstemännen - blir bättre på upphandling, på att ställa genomtänkta krav på kvalitet när de begär anbud. Det måste bli rätt ifrån början. Kommunernas gemensamma organisation SKL bör kunna bidra med kvalificerad utbildning och diskussion.
Dessutom måste problemet med den icke-existerande meddelarfriheten inom den privat skötta vård-skola-omsorgen, lösas. Tystnadens kultur är kvalitetsarbetets fiende, och naturligtvis blir det mycket svårt för medborgarna att utöva sin valfrihet fullt ut i ett tystnadens klimat. Dessutom hävdar en del att denna tystnadskultur har smittat av sig till de offentliga verksamheterna. Även där kan chefer få för sig att kräva "företagslojalitet" av sina anställda. Om det stämmer är det en ytterst oroande trend.
Maria Larsson (KD) hade rätt när hon i gårdagens Agenda anklagade socialdemokraterna för att ha ignorerat regleringen av privatdriven skola-vård-omsorg. Hon har rätt. (S) hade beröringsskräck och valde att titta bort. Men nu har Maria Larsson ansvaret. Och hon har mycket att göra.