Innan Jas-projektet sjösattes i början på 1980-talet räknade Försvarets materielverk ut att det skulle krävas en volym på 300 plan för att egentillverkning skulle vara mer lönsam än att köpa amerikanska stridsflygplan.
Det blev till slut 204 Gripar till en kostnad av runt 120 miljarder kronor - en gökunge som har ätit ur försvarsbudgeten alltsedan dess. Eftersom det inte fanns något behov av en sådan mängd stridsflygplan gick en betydande andel till skroten. Numera säger sig försvaret ha behov av en flotta på 100 plan medan försvarsberedningen har satt ett mål på 60- 80 plan - även detta påfallande höga nivåer i ett internationellt perspektiv.
Ändå är argumenten desamma. Försvarsmakten vill få klartecken för att satsa på ett Super-Jas, i praktiken ett helt nytt stridsflygplan. Och från politiskt håll garanterar man att det inte finns något mer kostnadseffektivt alternativ än att fortsätta med egentillverkning, trots försiktiga beräkningar på mellan 30 och 60 miljarder kronor i slutnota.
Borta är alla de gamla reservationerna: att Sverige aldrig mer skulle ta fram ett nytt stridsflygplan eller att ett minimikrav i så fall är att vi kan dela utvecklingskostnaderna med andra länder.
Det har också hetat att ett sådant beslut måste föregås av en ordentlig luftförsvarsutredning, något som vi inte har haft sedan 1967.
Om egentillverkning av stridsflygplan är så kostnadseffektiv som försvarsminister Sten Tolgfors hävdar - oavsett hur liten serien blir - måste man fråga sig varför inte andra medelstora länder gör Sverige sällskap.
Sanningen är ju att det är en ytterst exklusiv krets av länder som anser sig har råd med denna verksamhet. Och den internationella trenden när det gäller försvarsmateriel går entydigt i riktning mot att dela utvecklingskostnaderna för nya projekt på alltfler länder.
Det är djupt oroande att våra politiker inte vågar ställa de svåra frågorna.
Jas-projektet har inte på någon punkt infriat förväntningarna. Av exportdrömmarna bidde en tumme. Den enda rena exportaffären efter alla dessa år är försäljningen till Sydafrika - till råga på allt befläckad av mutanklagelser. De enorma kostnaderna har dessutom trängt undan annat viktigt ur försvarsbudgeten, däribland beväpning av Griparna och övningstid.
Det betyder inte att Jas 39 Gripen är ett dåligt plan. Så är inte fallet. Men stridsflyg handlar ytterst om storpolitik och mångmiljardsatsningar. Just därför har vi inte råd med den monumentala politiska feghet som omger Jas-frågan.
Det minsta man kan begära är att regeringen tillsätter en luftförsvarsutredning med uppgift att utvärdera Jas-projektet.
Att smyga igenom ett beslut om ett nytt stridsflygplan vore direkt respektlöst mot skattebetalarna.