Det blåser snålt från Budapest. Den 1 januari 2011 tar Ungern över det roterande EU-ordförandeskapet för ett halvår framåt, men nervositeten är stor i övriga Europa. Landets politiker har ägnat större delen av 2010 åt att så tvivel om sin förmåga att hantera ansvaret.
Dels är ekonomin i kris. Ungern mottog EU-stöd 2008, men har slarvat med reformarbetet sedan dess. Mer oroande än de ekonomiska problemen är dock det politiska läget. Främlingsfientliga grupper går framåt i hela Europa - här hemma genom SD:s riksdagsinträde - men stämningarna i Ungern tillhör EU:s bittraste och otäckaste.

I parlamentsvalen i april blev extremrörelsen Jobbik tredje största parti. Det är en aggressivt nationalistisk organisation som flirtar med expansionism och separatistiska stämningar i grannländerna, gör politik av antiziganska och anti- semitiska fördomar, och håller sig med uniformerat garde efter klassisk fascistmodell.
Jobbik är, tack och lov, inte hela Ungern. Men att ett parti av den typen kan bryta in i den politiska mittfåran är en varningssignal inte bara för Ungern, utan också för EU. Från och med nyårsdagen har vi ett ordförandeland där nyfascister slagit sig in i parlamentet.

Minst lika bekymmersamt är emellertid att även det större och anständigare regeringspartiet Fidesz, som sedan 90-talet vandrat från liberalism till konservatism, insisterar på att ideligen spela nationalistkortet. Strax efter valet drev Fidesz igenom en lag avsedd att öppna för medborgarskap åt etniska ungrare i grannländerna. Strax därpå utropade man en nationell minnesdag för att sörja förlusten av ungerskt territorium efter första världskriget.
Det är en hållning i strid mot själva idén om EU. Unionsdrömmen syftar ytterst till att försöka upplösa Europas många etniska och mellanstatliga konflikter i en större gemensam helhet, utan vare sig behov eller berättigande för revanschism och chauvinism. Det är motsatsen till Jobbiks hatretorik, men också fullständigt främmande för Fideszs fixering vid gammalt historiskt groll.

Om Ungern vill putsa sin nationella heder gör man det bäst genom att visa att Budapest kan leda EU med hela kontinentens intressen i sikte, på det sätt som anstår en modern europeisk demokrati. Men ska det lyckas måste Viktor Orbáns regering tydligt distansera sig från Jobbik och sluta spekulera i storungerska fantasier.
Övriga Europa har rätt att lugnt kunna räkna med att EU:s ordförande sköter sitt jobb utan skandaler, påtryckningar från fascistättlingar eller eftergifter åt någon etnonationalism. Det är inte bara inte bara en fråga om att göra det ungerska ordförandeskapet till den framgång det borde kunna bli, utan också om att försvara unionens anseende i omvärlden, och om att stå upp för dess viktigaste värden.