Det har blivit svårare för svenskar att adoptera utomlands. Före 2006 adopterades i snitt 950 barn per år, enligt radions Ekonyheter. Efter 2006 har snittet sjunkit till 700 barn per år.
För svenskar som står i adoptionskö eller överväger att adoptera är detta naturligtvis en källa till oro och sorg. Men om man vidgar perspektivet är det ingen sorglig utveckling. Förändringen är åtminstone delvis ett symptom på att fattigdomen har minskat på många håll i världen.
När välståndet ökar i ett fattigt land börjar barnlösa där, precis som här, att tänka i adoptionsbanor.
I takt med välståndet ökar också ofta den allmänna omsorgen om barnen. Då börjar länderna ställa hårdare krav på dem som vill adoptera - eller rentav ifrågasätta om det är kompatibelt med landets stärkta självbild att agera kuvös åt den rika världen.
Sverige befinner sig på andra sidan spektrumet, i förhållande till ett utfattigt ursprungsland. Här är välståndet så högt, och tilltron till den goda välfärdsstaten så stor, att inhemska adoptioner är mycket ovanliga. Målet är att myndigheterna ska lyckas tillreda den rätta cocktailen av föräldrastöd, drogavvänjning, terapi och vad-det-nu-kan-vara, som förvandlar de biologiska föräldrarna till lämpliga föräldrar.
Men det finns biologiska föräldrar som förblir olämpliga, oavsett hur mycket stöd och hjälp de får. Ett sådant misslyckande kan myndigheterna förstås ta med jämnmod. Offren för misslyckandet är barnen, som får tillbringa hela sin uppväxt i en otrygg fosterhemstillvaro. Forskning visar att att en sådan tillvaro inte är bra, och att fosterbarn klarar sig sämre i vuxenlivet än adoptivbarn.
En som har protesterat mot denna urspårade utopi är Ulf Kristersson (M), Stockholms socialborgarråd, som själv är far till tre flickor från Kina. Han har påpekat dubbelmoralen i att vi erkänner utländska barns rätt till nya föräldrar, men inte svenska barns. Och Kristersson har fått med sig politikerna i Stockholms stadshus på att tänja på gällande lagar så mycket som möjligt för att underlätta inhemska adoptioner i huvudstadsområdet.
Men lagstiftningen behöver förstås förändras. Barns rätt till trygghet måste bli mycket större i förhållande till föräldrars rätt till sina barn.
En viss tid, några år, bör föräldrar i svårigheter rimligen få på sig att läka sin sår och få ordning på livet. Men en hel barndom - det är faktiskt inte försvarligt.
Det ligger redan ett betänkande på regeringens bord. Se till att så raskt som möjligt skapa om det till en lag som sätter barnens välfärd i centrum.
