Rättvisans kvarnar mal i bland extremt långsamt, såväl i Storbritannien som i Sverige.
En kort resumé: den 7 december grips Wikileaksgrundaren Julian Assange av brittisk polis. 18 december släpps han fri mot borgen. 24 februari beslutar domstolen, motsvarande tingsrätten, att Assange ska överlämnas till Sverige enligt den europeiska arresteringsordern. Den 12-13 juli är det dags för förhandlingar i High court, motsvarande hovrätten i London, som dröjer ända tills nu med att leverera sitt högst väntade beslut.
Med tanke på Assanges struntprat om att han skulle vara ett offer för politiserade svenska domstolar vore det inte chockerande om han försöker överklaga till högsta domstolen. Dock talar precis allt för att han utlämnas.

Många frågar sig varför inte Assange kunde ha samarbetat med åklagaren och tagit ett flyg till Sverige. Då hade han, och de två grovt nätförföljda kvinnor som har anmält honom för sexbrott, sluppit att leva i denna långa ovisshet. Det är lätt att stämpla Assange som urtypen för en rättshaverist; en person som är uppfylld av föreställningen att rättstaten blott är en fiktion och att domstolarna använder alla sina maktmedel för att manipulera bevisen.
Men man behöver inte vara rättshaverist för att misstänka att britterna inte direkt har sprungit benen av sig för att korta handläggningstiden. Karln framstår ju bara som jobbig.
Att det nu kan ta ett år innan ett förhör genomförs i Stockholm är i alla händelser en rättsskandal. Julian Assange behöver inte läcka för att bevisa det brittiska domstolsväsendets ineffektivitet.

Det finns tyvärr allt för många skräckexempel på långa handläggningstider också i svenska domstolar, även om det i statistiken framstår som om det numera går något snabbare. Bakom genomsnittstiden finns det alltid enskilda människor med hårresande väntetider.
Organisationen Centrum för rättvisa har gjort ett viktigt arbete för att stärka rättssäkerheten och bidragit till att allt fler svenskar riktar skadeståndskrav på grund av för långa handläggningstider.
En kvinna i Lund fick vänta i nästan åtta år innan hennes ärende avgjordes i regeringsrätten, numera omdöpt till högsta förvaltningsdomstolen. En tvist mellan två bilskoleföretagare låg "på hög" i fem år i Västmanlands läns tingsrätt. Parterna gav upp, kom själva överens och fick ett skadestånd på grund av slöfockarna på tingsrätten.
Men bakom alla onödigt - en del kräver faktiskt tid - långa handläggningstider hos polis, åklagare och domstolar finns ett styrproblem. Att jobba effektivt med bibehållen rättssäkerhet kan nämligen innebära ett stort hot mot den egna verksamhetens ekonomi. För finns det något bättre argument för att få mer pengar, än långa handläggningstider? I bästa fall kan okritiska politiker komma springande med en "kömiljard".