Det är ingen man vill ha bredvid sig i skyttegraven, den där Björklund.
Nyss stod regeringen enad i försvarsfrågan, och allt var lugnt. Men så plötsligt ränner FP-majoren rakt ut i ingenmansland, och drar spärreld från vänster över hela posteringen.
Känsligare kunde läget knappt varit. Det är inte ens två månader kvar tills regeringens försvarspolitiska proposition ska presenteras, och Folk- och försvars rikskonferens i Sälen var den sista stora chansen att trumma fram Alliansens argument.
Det såg enkelt ut. Socialdemokraterna är djupt splittrade inbördes och sitter dessutom med försvarspolitikens Svarte Petter på hand: de måste samsas med både nedrustarna i MP och isolationisterna i V i en framtida regering.
Men så utbryter folkpartistiskt myteri. Jan Björklund kliver upp i talarstolen och presenterar en FP-rapport som helt utan förvarning dömer ut den politik allianspartierna enats om. Resten av Sälendagarna blev, i stället för en uppvisning i borgerlig enighet, en fråga om skadebegränsning.
"Oberäknade och ofinansierade förslag" fräste försvarsminister Tolgfors. "Osmakligt" mullrade KD:s Else-Marie Lindgren, och Staffan Danielsson (C) var inte mindre besk i repliken.

Det är andra gången på mindre än en vecka som Björklund gör utbrytningsförsök ur den borgerliga enigheten. Under partiledardebatten började han tävla med Lars Ohly om vem som kunde låta mest onyanserad i Mellanösternkonflikten. Då som nu missade regeringen en självklar poäng på oppositionens splittring, genom att framstå som nästan lika splittrad själv.
I grund och botten handlar det om hur allianssamarbetet blivit en allt trängre tvångströja för de tre borgerliga småpartierna. Ända sedan valet har Moderaterna växt på koalitionsvännernas bekostnad, naturligt nog: det största partiet får ledarrollen och stjäl medieuppmärksamheten.

FP sitter illa till - inte lika illa som KD, men illa. Partiets trumfkort var skolpolitiken, men det kommer Björklund ha spelat till valet 2010. Återstår att söka andra sätt att profilera sig, och det gärna på Moderaternas allt mer oförsvarade högerflank.
I sitt försvarstal i Sälen fann Björklund därför plats, jämsides upprustningskraven, för en hel liten flock FP-käpphästar: Nato, euron och kärnkraften.
Det är tre frågor som FP kan profilera sig med, utan att skada allianssamarbetet. De är långsiktiga till sin karaktär, debattämnen snarare än akuta tvistefrågor.
Att öppna eld mot försvarspropositionen precis innan den ska läggas fram, är något helt annat. Kanske var det inte avsikten. Kanske ville Björklund bara stjäla femton minuter i strålkastarljuset inom ramen för det som alliansen redan har kommit överens om. Men det uppfattades som ett generalangrepp på försvarsminister Tolgfors, och det är det som räknas.