PRESIDENTKNIPA
Det är som vore man tillbaka i Östtyskland, och minsann ligger byggnaden precis på den östra sidan om det som en gång var gränsövergången Invaliden-straße. Men även om vepan propagandistiskt obehaglig (inget att inspireras av Herr Schlingmann) så förklarar den varför tyska medier dag ut och in toppar med president Christian Wulffs slingerbulterier.
Det går bra för Tyskland. Visst, tre miljoner människor är arbetslösa. Men det är det lägsta antalet sedan 1991. Och en halv miljon människor mer hade jobb i november i fjol än samma månad 2010.
I går ansåg investerare världen över att det var värt att betala 1 euro för att låna ut 10 000 euro på sex månader till Tyskland. Negativ ränta, hoppla! Men inte toppar den nyheten nätsajterna. Tyskarna tar sin ekonomiska styrka för given.

Den som har det bra kan ägna sig åt lyxproblem. Och det är vad affären Wulff handlar om, i dubbel bemärkelse.
Förbundspresidenten har mest en representativ funktion, som kungen i Sverige. Han ska tala om grundläggande värden, som pressfrihet, och inte minst vara en oförvitlig förebild.
Konservative Christian Wulff var tidigare regeringschef i Niedersachsen. I parlamentet där fick han frågor om sina ekonomiska förbindelser med sin rike gode vän Egon Geerkens. Inte haft några på tio år, svarade Wulff.
Och visst, när Wulff 2008 lånade en halv miljon euro för att köpa hus till sin nya familj var det fru Edith Geerkens som öppnade börsen. Men det underlät Wulff att berätta.
När frågan var uppe insåg han det olämpliga. Då fixade Egon Geerkens i stället kredit åt vännen genom den offentligstyrda banken i Baden-Würtemberg. Räntan låg mellan 0,9 och 2,1 procent. Vielen Dank.

30 juni utsågs Christian Wulff till tysk president.
Folk ryckte på axlarna när medierna beskrev hans semestrar i rika vänners hus. Men med huslånet har det blivit annorlunda, mest för att Wulff hela tiden slirar på sanningen. Och helst inte svarar på frågor alls.
Scheissklantigt har presidenten talat in meddelanden i röst-brevlådorna hos chefen för största dagstidningen Bild och för Springerförlaget.
Wulff hotar med krig mellan presidentämbetet och förlaget och även med rättsliga åtgärder om den publicerar artiklar i ämnet. Wulff menar att han bara ville skjuta upp någon dag, tidningen säger att meddelandena (ännu opublicerade) inte är tidsbegränsade. Hur som helst framstår han inte som pressfrihetens förste förkämpe. Utom på statsbesök i Kuwait.

På de Cafés och Kneipen jag besöker skakar man på huvudet åt Wulff. Sådana är de flesta politiker liksom, fast - säga vad man vill om die Merkel - inte kanslern. Och det är ju ändå hon som bestämmer.
Och förresten kan ingen tvinga presidenten att avgå, är man vald så sitter man till nästa valtillfälle.
Precis som Håkan Juholt, översätter jag för mig själv.
Kanske skulle tyskar se vår diskussion om S-ledarens lämplighet som ett lyxproblem.
Svenskar har det så bra att de i stället för opposition har en debatt om oppositionsledaren.
ledarskribent