Så var det helg igen. Säg mig, vad tänker du svänga ihop till kvällen? Heta cajunkräftor som variation på sensommarens alla traditionella kräftskivor? Och en semifreddo med äppelkompott som sexigt höstlig avslutning?
Inte direkt va? Blir nog pizzor till hela familjen, kanske nåt med spagetti, som bäst en oxfilé med klyftpotatis och pulverbearnaise. Men varför? För att våra kylskåp visserligen är fullproppade men av fel saker, där ligger en för gammal blodpudding, en halvt urdrucken Coca-Cola, buljongtärningar, ketchup, knappast grejer att göra en nonchalant robust kycklinggryta av.
För våra tv-kockar är detta ett främmande villkor. I fyran står Leila och spetsar sin karibiska chokladmousse med någon mörk rom. I SVT lajar Niklas med bondbönor och ålmousse med gammeldanskgelé.
Niklas Ekstedt är stjärnkrögaren som fått uppdraget att fylla tomrummet efter Mat-Tina. Lika glad som någonsin Tina knallar han runt i sitt enorma kök med matlagnings-tv:s måste-interiör (läs citroner i någon trådkorg, buskar av örter). Mat-Tina hittade ett strutsägg, Niklas åker till en skånsk citronodlare för att smutta limoncello.

Nej, matlagnings-tv har inte mycket med svenskarnas rutiner i köket att göra. Snittsvensken ägnar fjorton minuter per dag åt matlagning. Fjorton minuter! Behärskar man inte proffskockens ursinniga tempo med kökskniven har man knappt kommit förbi hackstadiet på den tiden. Men vad gör det då? Ingenting om det inte vore för att vi faktiskt är intresserade av mat.
Ingen annanstans i världen släpps så många kokböcker som här. Man skulle kunna tala om ett synnerligen olyckligt äktenskap. Vi trånar efter matlagningskockarnas klart kolorerade värld av rött, grönt och gult men de vägrar greppa vår utsträckta hand.
De vägrar befatta sig med våra problem, för små kök, för kräsna ungar, begränsad ekonomi, begränsad tid. Niklas kallar en rätt på sju färska ingredienser för enkel. Inga uppiffade halvfabrikat, inga torkade kryddor, inga carbonaror, absolut inga trick på ungarnas högst älskade falukorv. Aldrig en enda halvlösning!
Nya säsongen av Niklas Mat är ett hångarv rätt i ansiktet på den som vill men inte kan göra mat till sitt stora intresse.
Niklas gör en blank pasta på bondbönor. Vad är det för fel på bondbönor? frågar sig ett argt mejl i min inbox snart. Är det inte proffskockarnas uppdrag att introducera nya smaker och nya livsmedel så att vi går och frågar
efter dem och livsmedelsindustrin slutligen hakar på?
Jo. Men det är ju inte så det går till. Vi kollar in mer komplicerade råvaror än någonsin men lagar fortfarande ingen mat. Och det är ju inte så konstigt. Hur ska vi kunna förstå specialimporterad linguine när vi knappt längre slänger ned Barillas i kastrullen?
”L o v a att ni testar denna hemma!, kvider Niklas som om han faktiskt visste att max två matbloggare kommer att jaga rätt på de där bondbönorna.

Man kan definitivt tala om ett svek, en hajp, en matlagningsneuros. Vi vill ju laga godare, nyttigare, bättre mat. Men vi är på väg att bli överviktiga. Svenska barn kommer hem med knäckebröd och frallor från cafeterian i magen.
Det är med andra ord läge att sänka ribban. Så varför vägrar våra tv-kockar?