För bara ett par veckor sedan var Tunisien ett harmoniskt land, i västvärldens ögon. Zine el-Abidine Ben Ali var en vän till EU och USA fram till ögonblicket då hans öde var beseglat. Man har betraktat honom som en förhållandevis snäll diktator. Han må ha plundrat staten för sin familjs vinning, odlat en bisarr personkult och kväst all opposition, men han har i alla fall skött ekonomin hyggligt och hållit terroristerna kort. Hans till synes turistparadisiska polisstat har setts som en viktig stabilisator i en orolig region. Den ruttna regimens plötsliga fall ger västvärlden en viktig läxa om vådan av att förlita sig på förmodat stabila autokrater i arabvärlden.
De outsägligt modiga tunisier som står upp för sin frihet inför skarp ammunition har visat världen att tyranniska regimer alltid vilar på lösan sand. Den insikten plågar makthavarna i bland annat Algeriet, Egypten och Jordanien, där den tunisiska smittan nu sprids.
Oavsett vad som nu händer så är det tydligt att EU och USA en gång för alla måste hitta en annan strategi i arabvärlden än att med hjälp av åldrade despoter upprätthålla status quo. I det avseendet är Tunisien ett avgörande prov.
För tillfället befinner sig landet i fullt kaos. Protesterna fortsätter, eftersom Ben Alis vänner fortfarande har makten, med premiärminister Mohamed Ghannouchi i spetsen. Problemet är att det efter decennier av envälde knappt finns några politiker i Tunisien som inte varit allierade till den gamle diktatorn. Den nationella samlingsregering som utsågs i går eftermiddag, och som ska återställa ordningen inför det utlovade valet, är också nedlusad av medlöpare. Flera av Ben Alis ministrar får behålla sina jobb. Samtidigt förkunnade premiärminister Ghannouchi att alla politiska fångar kommer att släppas. Talkörerna kräver ett demokratiskt skifte men det är svårt att se hur ett sådant kan uppnås utan att samlingsregeringen ges en chans att skapa visst lugn.

Samtidigt är det lätt att förstå den kompromisslösa inställningen. Vreden över att diktaturens män fortfarande kallas ministrar. Åtskilliga gamla hejdukar lär försöka klamra sig fast vid makten, i hopp om att Ben Alis fall räcker för att göra folk på gott humör. Många kalkylerar nog med att det tunisiska maktskiftet ska mynna ut i något för regionen mer bekant - att nya repressiva krafter avgår med segern. EU har makten att bekämpa en sådan utveckling. Utan handeln med Europa skulle den tunisiska ekonomin falla ihop. Därför kan och måste EU ställa stenhårda krav på att fria val hålls så snart det är möjligt och att Ben Alis män lämnar ifrån sig makten. Tunisierna har tänt ett hopp i hela arabvärlden genom att ta sitt öde i egna händer. Deras rätt till självbestämmande måste gå före västvärldens strävan efter illusorisk stabilitet.