Det var inte länge sedan som EU:s relation till Ryssland präglades av fjäsk och feghet. Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder stod i en klass för sig och kallade bland annat Putin för en ”fullfjädrad demokrat”. Men han var långt ifrån ensam om att svassa för Kreml. Även Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac och Italiens ex-premiärminister Silvio Berlusconi såg med okritiska ögon på Putins maktinnehav.
Mycket har dessbättre hänt sedan dess. När EU och Ryssland i dag möts i portugisiska Mafra kommer atmosfären att vara märkbart frostigare än den brukade vara på dylika toppmöten. En viktig förklaring är just ledarskiftena i några av EU:s nyckelländer. Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy har slagit an en betydligt kärvare ton mot den tsarlike Putin än sina företrädare.

Men även Rysslands agerande har bidragit till omsvängningen. Det går knappast en dag numera utan en nedslående nyhet om avvecklingen av den ryska demokratin eller om Rysslands alltmer aggressiva utspel mot sina grannländer och mot väst. Nu senast rapporteras om ryska försök att lägga krokben för oberoende valobservatörer under parlamentsvalet den 2 december.
Listan över tvistefrågor mellan väst och Ryssland har blivit allt längre: handelskonflikten kring Polens kött, Kosovos framtida status, USA:s planerade robotförsvar i Polen och Tjeckien, Iran, mänskliga rättigheter med mera, med mera.
Det är sannerligen ingen lätt uppgift att hantera ett sådant Ryssland. Isolering är inget alternativ, men det går heller inte att ständigt fördjupa samarbetet med ett land som antar alltmer sovjetlika drag.

Det viktigaste är att EU står upp för några grundläggande principer: 1) Vägra acceptera idén om en rysk intressesfär. Alla länder i det forna Sovjetunionen har rätt att själva välja kurs, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. EU bör därför stödja Georgiens, Ukrainas och andra länders självständighet
genom att backa upp de demokratiska krafterna,
fördöma rysk inblandning och öppna EU:s dörr på glänt.
2) Håll ihop. Ryssland gör sitt bästa för att spela ut olika EU-länder mot varandra och finna den svagaste länken. EU måste svara med att samla leden bättre. Det gäller inte minst i energifrågan där EU skulle behöva en gemensam politik för att inte bli alltför beroende av rysk gas. Men det gäller också i konflikter mellan Ryssland och enskilda EU-länder, såsom statybråket i våras, liksom i utrikesfrågor. Om Kosovo förklarar sig självständigt i december måste EU stå enigt och vägra låta Rysslands försök att splittra det internationella samfundet lyckas.
EU rör sig tveklöst i rätt riktning när det gäller Ryssland. Men det borde gå snabbare.