I helgen spikade både socialdemokraterna och centern sina valsedlar till EU-parlamentsvalet i juni.
Men vem valde att just Marita Ulvskog skulle toppa EU-listan?
Det gjorde Mona Sahlin.
Partierna är extremt rädda för att ge sina medlemmar ett direkt inflytande när det gäller att utse vilka namn som ska stå på valsedlarna. Och EU-valet blev ännu en missad chans att rycka upp den interna partidemokratin.
Att Sveriges största parti toppar sin valsedel med Marita Ulvskog är inte särskilt framåtsträvande, men samtidigt talande för socialdemokratins EU-syn. Ulvskog är en av partiets mest profilerade EU-kritiker och röstade nej till ett svenskt EU-medlemskap i folkomröstningen 1994.
Formellt var det partiets så kallade förtroenderåd som beslutade om namnen på valsedeln, men i praktiken var det Mona Sahlin som fällde avgörandet. Socialdemokraterna befäster därmed sin ställning som ett av våra mest toppstyrda partier.

Där fungerar partisekreteraren som valberedare i, som det heter, "en dialog" med partidistrikten. Partisekreterare Ulvskog kunde nu inte slutföra uppgiften, så Mona Sahlin fick även ta över det formella jobbet. Någon gräns för toppstyret finns trots allt; Ulvskog kunde inte föreslå sig själv.
Och till skillnad från de borgerliga partierna så använder sig socialdemokraterna inte av något provval bland medlemmarna. Alliansens partier har alltså något bättre intern demokrati, men deras medlemsomröstningar är inte några beslutande primärval. När demokraterna valde Barack Obama som partiets presidentkandidat, var ursprungligen stora delar av partietablissemanget mot honom. Men gräsrötterna bestämde i slutändan.
I den svenska partikulturen är det däremot fortfarande eliten som bestämmer. Centerns medlemmar fick visserligen rösta, men partitopparna ville något annat. Den gamle EU-kritikern och före detta EU-parlamentarikern Hans Lindkvist kom på fjärde plats i medlemsomröstningen. Han ansågs dock vara "för gammal" och kom inte ens med på EU-valsedeln, trots att den är 45 namn lång.

Nu deltog endast 5 procent av centerns medlemmar i omröstningen. Så centertoppen kan argumentera att resultatet inte var tillräckligt representativ.
Men om centerns och andra partiers medlemmar fick bestämma på riktigt så skulle valdeltagandet bli högre och debatten bättre då EU-kandidaterna skulle tvingas bedriva primärvalsrörelser.
Partierna förlorar dessutom ett rekryteringsargument; att man som medlem har ett direkt inflytande över valsedeln.
Talande nog lever inte heller junilistan som man lär. Partiet som marknadsför sig som demokratins riddare i EU har allvarliga problem med den egna demokratin. Man har inte ens något provval. Enskilda "sympatisörer" är visserligen fria att nominera sina kandidater, men det är junilistans partistyrelse som bestämmer.
Partierna får skylla sig själva när de klagar över medlemsflykten.